Om dagboksskrivande

I julklapp fick jag en dagbok av pappa. Den hade guldigt lås, och framsidan föreställde Esmeralda som sträckte ut en hand till Quasimodo, från Disneys film om Ringaren i Notre Dame.
På julaftons kväll hjälpte pappa mig att skriva; han skrev åt mig. Med röd bläck i skrivstil skrev han "Kära dagbok" och att vi hade ätit och öppnat klappar och pappa hade somnat ute i Friggeboden och missat tomten. Jag minns inte om jag gick på det.

Jag tyckte inte om när vuxna skrev i egenskap av mig. Jag reagerade ofta oväntat starkt emot sådana incidenter, minns en gång när vi skulle skänka en julblomma till moster Barbro, och pappa hade skrivit mitt namn på kortet. Det kunde jag omöjligt acceptera. Jag vägrade gå med på denna petitessartade förfalskning av verkligheten, och det slutade med att Barbro letade fram ett nytt litet kort som jag kunde skriva på, med mitt eget namn och min egen hand.

Senare skrev jag själv i dagboken. Det gick trögt. Jag hade redovisningsplikt och tjatade sönder mig själv med "idag gjorde jag det och det och det och det och det". Hamnade man efter en dag var det hopplöst, och med den inställningen var det lätt att tröttna. Och detta tråkiga upprapande av händelser stämde inte alls med att vuxna sa att jag hade fantasi och skrev bra.

En vän föreslog att vi skulle skriva dagbok över sommaren. Men det var viktigt att skriva intressant, med mer känslor och upplevelser än redogörelse av vad man gjort.
Jag förstod inte hur hon kunde klara av det där som jag borde kunna, jag som var den kreativa som alla sa skulle skriva, hela tiden skulle jag skriva och rita och göra alla nöjda och det värsta i världen var om jag inte gjorde bra. Och det värsta i världen var att jag inte kunde. Och det värsta i världen var att ingen förstod att allt var ett missförstånd.

I högstadiet skrev jag mycket dagbok. Det är en besvikelse att läsa dem; man vill ju gärna ha bilden av sig själv som en självstående outsider som tänkte djupare än andra. Så är det dock inte. Det är mest dåligt självförtroende, hat mot skolan och allt möjligt annat, humörssvängningar och förälskelser och vänskap.
Jag framstår som oerhört barnslig och naiv. Men det är väl så det är.
Jag vill minnas mig som ständigt tänkande och ensamvarg. Men alla människor är flera inuti. Ingen är platt.

Farmor gav mig en fin bok att rita och skriva i. Först låg den där, hos dem i barnrummet bland leksakerna. Sedan fick jag ta med den hem. Farmor hoppades att jag skulle få utlopp för min kreativitet i den fina boken.
Jag har fortfarande inte befläckat en enda sida i boken. Knappt öppnat den.
Min kreativa väg är kantrad med prestationsångest och skuld.

Första dagarna på Fridhem skrev jag dagbok. Jag skrev ner vad jag tyckte om folk i klassen. Kan inte hitta boken, kanske ligger den i Halmstad. Jag skrev lite annat också men jag minns inget nu. Fan då.
Blogga är ett annat sätt att skriva dagbok. Skillnaden är att folk kan se. Jag vill bli sedd. Jag tycker att jag är berättigad att vara bekräftelsehora när jag levt osynlig så länge.

Ett lustigt minne jag har är en gång när jag skulle sova, och plötsligt fick sådana skuldkänslor över att jag inte tyckte om paprika, att jag började gråta. Det är nåt fel på mitt empatiska system tror jag, för jag fick en överväldigande känsla av att mina föräldrar, som alltid varit så fina och bra, bad mig att äta paprika, det var det enda lilla de bad mig om. Men jag vägrade iskallt att ens smaka, och på så sätt sårade jag dem i deras innersta med min oförmåga att ens anstränga mig. Fullkomligt absurt, det insåg jag till och med själv.
Vad skulle Freud ha sagt.

Detta är en dagbok. Jag vill inte vara ointressant. Jag vill inte vara jobbig. Jag vill inte tro att jag är nåt om jag inte är nåt, och framförallt vill jag inte ha fel.
Men det enda som är viktigt är egentligen att något är viktigt för mig. Jag är en riktig, viktig människa som lever utifrån mina premisser. Det är okej.