Jag är upphetsad. Har köpt ett gymkort - och det känns som det bästa jag gjort (på länge iallafall) och ska på bio ikväll med [infoga valfritt namn] och [infoga valfritt namn] och pengarna rullar.
Sörjer att jag skall lämna det här stället (inte nu, men sen, när terminen är slut). Fridhem - Skrivarlinjen ligger högt på listan över Bästa Som Hänt. Hur ter sig verkligheten utanför detta?
Hur står jag på egna skrivarben - jag som föddes med tummarna i röven och inte fått ur dem än? Hurdana är de sociala relationerna ute i detta skitsamhälle där folk i allmänhet inte är flummiga konstnärer som pratar om sina psykologbesök ungefär som andra pratar om vädret?
Kommer jag få sommarjobb vad ska jag göra i höst vad händer sen när kommer jag att dö vad är mitt syfte etc?
Så att. Köpt gymkort - fantastiskt!
Dåliga sovvanor - mindre bra.
Humörssvängningar - som vanligt. Jag har kommit på att jag bara har två känslolägen. Hysteriskt uppåt eller djupt nere. Någonstans emellan, om man ska se det som en skala, ligger frustrationen och rullar sig.
Har köpt bananer och chokladbollar. Har druckit te fast jag är pisstrött på liptonpåsar (funderar på att börja med kaffe för att ha alternativ).
Nog om detta.
"Hysteriskt uppåt eller djupt nere. Någonstans emellan, om man ska se det som en skala, ligger frustrationen och rullar sig."
SvaraRaderaKanske den bästa och poetiska sammanfattning jag läst om diagnosen
Bipolärt syndrom
Dock. Lägg märke till att jag gör ett skarpt tillägg. Det sista jag eller någon bör göra är att slänga diagnoser omkring sig.
Diagnoser passar in på alla precis på samma sätt som horoskop gärna vill göra det...
* * *
Jag kallar mig författare på min blogg eftersom jag vill vara det och kämpat och smugglat mig fram till en position där jag givit ut fem böcker. Hela tiden på vansinnets brant eftersom jag inte varit med om en taskigare och snaskigare bransch där den största skurken jag stött på (om än vänlig mot mig och hållandes sig innanför lagens råmärken, så snodde de skjortan av mig ändå) har varit Bonniers.
Att jag inte kunde låta bli att droppa en diagnos fattar jag egentligen inte.
Jag ville diskutera helt andra saker. Men se det som ett stycke information i en oändlig mängd som till slut kan bilda den helhet som hjälper.
Så vitt du inte som Strindberg lite så där vill odla dina värsta fasor för att skriva bättre!
nu är det ju inte bipolärt syndrom jag har, men det är ju lätt, för många, att känna igen sig i diagnoser.
SvaraRaderavad var det du ville diskutera då?
Att din text är bra, att den roar och oroar.
SvaraRaderaAtt jag blev inspirerad och glad att hitta din blogg.
Därför valde någon skum (kanske den ärligaste och blygaste) del av mig att närma mig som ett av nätets troll. (fast jag alls inte vill vara ett troll).
Jag fann inga bra ingångar och gör det fortfarande inte.
Att med rätt tonfall samtala.
det var snällt sagt. eller, snällt är väl ett fånigt ord i detta sammanhang.
SvaraRaderanågot troll beter du dig då rakt inte som. jag ber om ursäkt om jag verkade otrevlig i mitt förra svar.
jag kallar mig stundtals också författare. jag skriver. har inga ambitioner. har inga mål och ingen disciplin. men ibland får jag ur mig nåt och då känns det bra ett tag iallafall. vore roligt att få ge ut något någon gång.
Författande, som jag ser det, är ett sökande, ett sinnestillstånd.
SvaraRaderaUr den aspekten är sådana som Jan Guillou och Liza Marklund inte författare, då de fyller sidorna med tomhet, om än många ord.
Genom alla tider har man betraktat skrivakten på två sätt, som mystisk eller intellektuell.
Min debut skrevs mystiskt, nu trälar jag intellektuellt, och då är total disciplin nödvändig.
Men då saknas det jag inte kan sätta fingret på, men ändå känner av, som vaga doftstråk i en annars kompakt storm av leda, anpassning och konvention.
Jag rör mig mellan dessa poler, den disciplinära intellektuella och den mystiska varför jag hela tiden lever i skräck att det inte ska gå vägen.
Jag ser den intellektuella vägen som ett undvikande av skräck att inte få ihop något - och något riktigt unikt som kommer från Musan, inte mig själv.
Hur man ska förmå sig själv att börja lita på musan vet jag inte. Och när han/hon/den/det är borta känner jag mig djupt eländig.
Tröstestunder är, som du skriver, när man mot alla odds ändå får ur sig något, som ser ut att hålla en liten stund...
vad menar du att intellektuellt skrivande och mystiskt dito är, och vad är det för skillnad? jag förstår inte riktigt.
SvaraRaderajag tror inte riktigt att jag har definierat mitt skrivande som du, det kanske jag borde.
vad menar du att musan är? en inre kraft?
Oj. På ett plan har jag på känn att man som författare bör strunta i att analysera vad man gör, då kan det gärna börja gå troll i det.
SvaraRaderaMen jag ska försöka besvara dina frågor. På P1 hörde jag nyss en litteraturvetare säga att Strindberg inte hade något system när han skrev. Strindberg påstod vid något tillfälle att: "Mina texter växer som mögel i hjärnan!"
Strindberg skrev fort och slarvigt, han lät möglet bli rätt vildvuxet.
Andra författare är mer metodiska (Jan G) och skriver först ned en sorts ram, en disposition, i mina ögon blir deras böcker nästan utan undantag skittråkiga. (Detta kallade jag ovan det intellektuella angreppssättet, alltså att man gör en plan, man sitter mycket medvetet och tänker ut intriger osv).
Vad är då musan, det mer mystiska skrivandet? Ett sorts mögel, kanske.
Här en länk till Elizabeth Gilbert som tar upp frågan på sitt sätt.
http://www.ted.com/talks/elizabeth_gilbert_on_genius.html
* * *
På ett plan handlar det, för mig, att hitta ett förhållningssätt som hjälper mig framåt, så jag inte fegar ur eller dukar under för fegheten eller latmasken eller vad som för stunden får för sig att ansätta mig.
tja, jag har ju inte så lång erfarenhet av att skriva seriöst; det senaste året har jag skrivit bland andra människor, i en klass, vågat vara öppen med det liksom. du har antagligen mer erfarenhet.
SvaraRaderajag vet inte vad mitt skrivande kan liknas vid. matematik kanske. det börjar med nåt jätteenkelt, 2+1, sen plötsligt är det avancerade ekvationer. nej, det var ingen bra liknelse :)
har inte riktigt blivit klok på om jag funkar bäst med en synopsis eller fritt skrivande. faktum är iallafall att ju mer jag skriver desto mindre gillar jag det. ju långsammare det går, desto bättre tycker jag om det jag får ur mig. tror jag. men som sagt, har inte hållit på länge nog för att känna mitt skrivande så väl.
Ärligt talat. Jag skriver på min bok nr 6, hoppas jag.
SvaraRaderaBakom mig ligger också fler kraschade manus än vad jag givit ut böcker.
De flesta deckarförfattare tycks köra formulär 1A när de skriver, alltså kan de spotta ur sig böcker.
Jag finner den sortens skrivande tråkigt.
Jag är hjälplös och darrig och vet egentligen inte hur eller vad jag ska skriva inför varje projekt.
Fast som journalist, när jag jobbade som sådan, skrev jag givetvis mina artiklar enligt någon form av formulär 1A.