8 mars och tankar om detta

Idag är en sån där dag dag då jag blivit gratulerad via sms två gånger för min könstillhörighet.
Jag skall inte klaga. Absolut inte. Jag antar att alla av kvinnligt kön behöver all pepp och beröm de kan få. Då jag är inräknad bland dessa är det ett privilegium att få vara med i den systerliga gemenskapen. Jag antar att 364 dagars förtryck berättigar denna egoboost. Eller; det är bara att spela med.
I år har jag faktiskt låtit mig dragas ut på gator och torg för att skrika slagord. Jag har gått bakom svarta och röda flaggor och frusit alla mina fingrar vita i kylan. Jag är bara lättad att jag inte råkade hamna i nåt separatistiskt läger för då hade jag kanske dukat under en smula. Alienationen är rätt så total ändå, i alla fall stundtals. Men annars var det rätt trevligt. Bilen som av någon anledning körde först och av nån anledning dundrade ut musik spelade av någon anledning I Don't Feel Like Dancin' och det påminde mig om att i år kanske jag kan lyckas ta mig ända till Pride.

Nu: något slags förklaring.
Jag är feminist. Åtminstone bekänner jag mig när jag kan och vill till detta epitet, ändå ligger det så mycket skepticism och gror i mig. Och nej, man kan inte dra alla feminister över en kam, men jag har ännu inte riktigt hittat "min" feminism i det gytter av olika inriktningar som den består av.
Jag är en nästan löjligt tolerant person, jag är intresserad av allas olika synpunkter och erfarenheter, även om det blir plågsamt att försöka införliva dem alla i den lilla världsbild som min hjärna tillåter. Jag är mindre intresserad av förenklingar. Och jag tycker att feminismen i stort innehåller många förenklingar. Jag vill inte tävla och dela upp, jag vill ha gemenskap över könsgränserna. Behöver inte en dag av uppdelning, i alla fall inte en påtvingad sådan.
Jag känner mig inte bekväm med en kvinnodag, såvida den inte har ett konkret syfte. Jag vill inte ha en dag då jag gratuleras för att folk använder mina yttre attribut till att dra slutsatser om att jag är, tänker och fungerar på ett kvinnligt vis.
Och nu känner jag mig jättedrygt i-landsliberalqueertjurig, men känslan står över förnuftet för känslan är sann och ärlig.

Kort sagt; vart vill vi komma med den här dagen? Jag vet inte om gå i ett tåg och skrika klyschor till musik skapad av män är vad jag vill. För vad är sexism? Vad är gubbsjuka? Var kommer den sexuella frigörelsen in i den här snåriga sexualitetshierarkin? Hur skall jag identifiera sexismen och krossa den? Eller skall jag bara gå i ett tåg en gång om året och skrika saker som jag inte förstår?

Å andra sidan: jag kan ha fått en vrångbild av det hela (speciellt då jag inte engagerar mig alls personligen), och jag tyckte att visorna som kören framförde var rätt humoristiska. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är ett problem att de unga feministerna själva förstår humorn, medan förbipasserande kanske snappar upp något om att skära av kukar och därmed får vatten på sin fördomskvarn. Och nej, jag vill så innerligt gärna slippa vara den som säger åt folk att bli lite snällare och gråare för att inte provocera folk - provokationen har också en plats förstås, och en viktig sådan (jag tycker jag kan sniffa mig till en dubbelmoral här från min sida).

Men alltså: Är kvinnodagen en dag för inbördes beundran, eller en dag att åstadkomma debatt och funderingar bland alla människor (oavsett vad de sen kommer fram till)? Är det inte vettigt att försöka rikta sig till andra än de redan frälsta?

Ge mig mothugg, inte medhåll.