Ännu en av vänskapens gåtor som förblir olöst

Jag har alldeles groteskt många vänner, och om jag ens bara hade en enda vän så vore det mycket för så som jag beter mig kan jag inte begripa att någon enda kotte har lust att hålla sig kvar i min närhet.
Dels så gnäller jag, jag är rent övernaturligt gnällig och det kan räcka med en sådan sak som att jag behöver tänka på vad jag ska göra i höst så sjunker (?) min mentala ålder till fem år och jag klänger mig fast vid folk och kräver att de skall leva mitt liv åt mig.
Dels så har jag humörssvängningar som närmast påminner om en manodepressiv tioåring med damp. Ena stunden är jag påfrestande glad och gör en förfärlig massa oväsen av mig, andra stunden kommer ovan nämnda suicidala gnällighet tillbaka och kräker ut sig över alla inom en radie av 30 meter. För det mesta är jag hysterisk på olika vis, och det kan väl ändå inte vara så bekvämt att umgås med en hysterisk och självömkande latmask?
Utöver detta är jag oförmögen att ge komplimanger och visa uppskattning, samt undviker med alla medel att ta ansvar i att bibehålla kontakten med mina vänner.

Men, jag har alltså ett ganska stort antal vänner, som tålmodigt hänger kvar - och inte för att de inte har några andra vänner, för det har de ju. Att jag skulle ha något slags sinne för humor kan väl ändå inte vara enda anledningen till att folk faktiskt inte undviker mig?
Nej, jag vet inte vad det är som får folk att gång på gång se bortom mina brister (exempelvis det faktum att jag vältrar mig i mina brister vilket jag trodde var en klassiskt avskräckande egenskap hos potentiella vänner).
Imorgon skall jag besöka min psykolog. Nu skall jag äta och vara glad.