Har blivit bestulen på hallonkexen jag tänkte bjuda på imorgon. Självklart blir jag rasande, men egentligen bara för ett kort ögonblick. Jag borde förstås veta bättre, i själva verket visste jag att det skulle hända. Det här är en studentkorridor.
Jag unnar mig att dra till med en hederlig gammal svordom som inte innehåller några politiskt inkorrekta köns- eller sexanspelningar. Men annars jobbar jag aktivt mot raseriutbrott - jag är en vuxen människa - och försöker hantera pressande situationer på ett moget sätt.
Frågan är bara vad ett moget sätt är. Och i en värld där ilska på något sätt är tabu och folk i allmänhet har psykiska skavsår för att de inte kan visa när de är arga inför andra, undrar jag om det verkligen är rätt väg att gå.
Gör jag rätt i att försöka behålla behärskningen om saker går mig emot? Är det onyttigt och destruktivt att skrika och svära och gråta? Är det bättre då, eller sämre, att försöka pressa undan impulserna och anta en optimistisk attityd till allt som stör mig?
Vad tror ni?
Hur skall man egentligen hantera ilska på ett nyttigt och korrekt sätt?
Hur gör ni?
Ett förslag: lägg dina hallonkex i din garderob, alt. i någon byrålåda, om du har någon, så slipper du ilskan.
SvaraRaderaÄr ilska verkligen tabu?
Nog tycker jag att människor visar ilska på alla möjliga sätt, allra helst numera när människor (numera heter det ju "individer") känner sig kränkta mest hela tiden.
Själv börjar jag att hacka tänder när jag blir tillräckligt uppretad.
Det är inte särskilt konstruktivt, men väl synligt, och då brukar det lösa sig själv ..., dvs, motparten frågar vad som är på tok ..?
Försöker förstå varför den andra människan handlar som hon/han gör och hittar därför (nästan) alltid något som ursäktar beteendet. Eller åtminstone gör det förståeligt.
SvaraRaderaVisst låter det bra?
Det tråkiga är bara att jag misstänker att min drivkraft är att undvika konfrontationer till varje pris.. :/
Ja, det ska jag verkligen göra i fortsättningen.
SvaraRaderaHm, det kan man ju ha olika tankar om. Men jag har fått bilden att det är många som har svårt att hantera det. Ofta är det väl svårt för folk att säga hur de tänker och känner egentligen. Det sägs ju att svenskar är fega och håller allt inom sig. Men jag har inget att jämföra med så jag vet inte hur sant det är :)
Egentligen är det nog mer mänskligt än specifikt svenskt att vilja undvika konflikter. Vi vill ju vara med i gruppen och inte hamna utanför, om man ska prata biologi.
SvaraRaderaJag är nog som du, anonym, jag är väldigt intresserad av varför folk gör som de gör. Det hindrar mig från att bli arg, men å andra sidan kan jag nog bli hemskt bitter på folk i allmänhet.
Nu pratar jag ju inte bara om att bli arg på andra i mitt inlägg, utan egentligen tänkte jag mer på ilska som riktar sig mot föremål och händelser. Det framgick kanske inte riktigt.
Grr (blir arg? :S).. nej, men alltså. Jag skrev en kommentar till det här? Kom den inte fram? Förnicklade internet..
SvaraRaderaFörnicklat, indeed. Jag plockar inte bort kommentarer utan vidare, så det måste vara nån bugg eller så.
SvaraRaderaHmm, jag tycker väl att.. om man ska vara såhär, vad heter det, typ.. obstinat, uppkäftig, eh.. nånting, och säga emot.. så låter det väl egentligen bra att du kan känna ilska och även våga släppa ut det? Det är väl ändå för många ett problem att man är hämmade, har dålig kontakt med känslor, och agerar undvikande (okej, man kan ju ändå vara undvikande på andra sätt även om man får raseriutbrott)? Jag själv har ju ändå ofta (haft) problem med att över huvud taget känna mig arg, och även med att uttrycka ilskan, och jag vet inte om det är något som är bra med det?
SvaraRaderaSålänge det inte riktas mot eller drabbar någon annan måste det för det första vara helt moraliskt oproblematiskt att uttrycka ilska. Det borde också kunna betraktas som en moralisk skyldighet att bli arg på andra i vissa situationer, så något absolut moraliskt förbud mot att visa ilska borde inte kunna föreligga. :)
Jag tycker alltså att du ska ta det lungt med att kontrollera dig för mycket, och reflektera över poängen med det.. fast. Det är kanske ändå bra att öva på att inte bara reagera just i affekt, för om man reagerar med raseri väldigt ofta utan att kunna välja om man i den situationen verkligen vill och bör visa sin ilska, så är det ju kanske lite till nackdel för en.. det är ju bättre att liksom ha möjligheten kunna kontrollera och därigenom välja sina handlingar.
Idealet är väl kanske att kunna välja, men sen ändå faktiskt uttrycka sin ilska sålänge det inte är väldigt problematiskt i situationen..?
En arg vecka kanske?
SvaraRaderaMen du.. uh. Okej, för en vecka.. men lite bromsar det i mig. Om du blir arg på t ex mig vill jag väl inte att du bemöter mig med vänlighet? Eller hur skulle du lösa såna situationer? Jag har så dåliga erfarenheter med det där med att göra sig till liksom.. det är lätt att fastna i. Och min psykolog tycker att man i princip ska göra det man känner för (sen har jag jättesvårt ibland att komma på vad det är jag känner, men det är en annan historia).
Och vad är det för fel med att vara negativ nu igen? Har det något med EU att göra eller? Du har inte hört det där om att Ronny Eriksson kallar sig pessimistkonsult? Varför ska allt vara så optimistiskt nu för tiden?
Ja, jag har också hört det. Vet inte exakt hur jag skall ställa mig till det själv; det borde ju faktiskt vara en fördel att kunna bli arg. Samtidigt så barnsligt och socialt inkorrekt. Något som är rätt ur en vinkel kan vara fel ur en annan.
SvaraRaderaJag reagerar mest med ilska mot föremål och händelser, inte mot människor. Det är ju en stor skillnad, som gör det till två helt olika frågor. Den största nackdelen med min ilska nu är att jag skämmer ut mig, och min skämsgräns är väl lite högre än andras (eller blir det lägre? Nej högre tror jag). Annars vet jag egentligen inte några nackdelar... Utan det är det sociala, att jag känner att det väl är barnsligt och fult och därför känner jag mig dålig. Min dåliga känsla är alltså beroende på hur jag tror att omvärlden ser på mig.