Ebba Witt-Brattström intervjuas i programmet Sverige! och jag ser fram emot att låna hennes nya bok, "Å alla kära systrar" på biblioteket.
Intervjuaren påpekar att det säkert kommer att storma om boken, och det hoppas jag verkligen att det kommer. Jag tror att feminismen behöver något nytt, eller något gammalt, eller för all del något lånat eller blått, för att utvecklas. Som det ser ut nu är det mest en enda röra. Fast det kanske är svårt att skapa en samordnad feminism i denna individualismens era. I vilket fall behövs det alltid debatt och diskussion. Inte minst provokation.
Jag vacklar själv mellan att ta till mig den moderna queerfeminismen, och att förskjuta den. Det verkar, enligt Witt-Brattström och de som gett svar på tal, som att dagens kvinnor inte identifierar och grupperar sig på samma sätt som 70-talets kvinnosakskvinnor gjorde. Är detta bra eller dåligt?
Å andra sidan, nästan alla feminister jag mött när en, i mitt tycke, ganska gammeldags dualistisk syn på patriarkatet och dess underhuggare/offer. Alltså inga nya, historieförnekande queerfanatiker. Fast det är ju min personliga erfarenhet.
Hur som helst så kan jag skriva mer om det här när jag läst boken. Jag hoppas att den får massor av både ris och ros, för mångfaldens skull.
Idag har min psykolog för övrigt lärt mig att en åsikt inte måste vara färdig och "rätt" för att få uttryckas. Jag hittade en balans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar