Varför finns det inga superhjältar i verkligheten?
Hur kommer det sig att inte en enda vanlig människa ens gjort ett försök att gå sina övernaturliga förebilder i fotspåren?
När Dave, filmens alter ego, ställer sig dessa frågor tio minuter in i filmen, är jag beredd att fråga mig detsamma. Men då sitter jag också bekvämt tillrätta i biofåtöljen, föga anande vilket blodigt äventyr som väntar den vanlige tonårskillen Dave a.k.a. Kick-Ass.
Det som börjar med ett naivt och halvt misslyckat försök att skipa rättvisa i liten skala och retroaktivt ge igen för alla oförrätter, rullar snart iväg och blir mycket mer superhjälteaction än stackars Dave någonsin kunde föreställa sig. För när Kick-Ass i sin gröna dräkt gör ett klumpigt försök att sätta några hotfulla snubbar på plats får han oväntad hjälp av en våldsmässigt överlägsen elvaåring vid namn Hit Girl. Kropparna flyger och blodet sprutar. Och så är äventyret igång.
Det som började som en vanlig komedi om en vanlig kille i en vanlig skola med vanliga problem tar snart ut svängarna och lämnar realismen därhän. För även om Dave förblir den vanlige nördkillen filmen igenom, så skruvas omgivningen under tiden så många varv att ingenting längre känns för overkligt eller överdrivet.
Kick-Ass är en mycket underhållande film. Det är en lyckad mix av humor, utflippat övervåld och färgglada superhjältar. Hit Girl är förstås oemotståndlig som filmens egentligen enda nästintill perfekta superhjälte som tillsammans med sin helknäppa pappa a.k.a. Big Daddy har en minst sagt extraordinär bakgrundshistoria. Vi får också följa Fienden med stort F, som lyfter filmen från superhjälteparodi till fullfjädrad superhjälteactionkomedi.
I sitt vardagsliv dejtar den fortfarande vanlige Dave snyggingen Katie, som i mitt tycke är lite för vanlig och tråkig high school pretty girl. Men kanske krävs det ett par enkla stereotyper för en film som bygger på något så orealistiskt som superhjältekonceptet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar