måndag 17 maj 2010

Tankar om dagens samhälle och Kvinnan

Okej, fast jag inte läst boken så måste jag skriva ner allt som Ebba Witt-Brattström får mig att undra över genom sin blotta existens (och sina uttalanden, såklart).

Jag är den förste att önska att det "kvinnliga" skattades (minst) lika högt som det "manliga". Jag svarar gärna halvt allvarligt Ja på frågan om jag vill göra pojkar till fjollor och bögar. Jag önskar att jag var en av dem som, på ett eller annat sätt, dyrkade min kvinnliga kropp och dess möjligheter, förskonad från alienation och analys.
Men varför är det så svårt att känna sig bekväm i kvinnorollen? För jag längtar inte efter att ha barn sugande på mina bröstvårtor, jag vill inte dansa rituella kvinnodanser i solnedgången, och jag kan, hur jag än vänder mig, inte hitta något att vara stolt över.

I individualismens och självskapandets era är det svårt att finna en kärna. Det som återstår för vår generation är att skapa schabloner att vandra igenom och vara i.
Jag har så mycket lättare att relatera till en knallrosa kjol och en skandalös urringning, än till känslan av att genuint vara Kvinna. Vi lever inte i en naturromantiserande tid (vi har lärt oss att kritisera det selektivt använda uttrycket "naturligt"), utan i den tid då alla har chans att skapa sina egna 15 minuter i rampljuset, och det gäller att synas, utmärka sig och testa gränser. Internet har inget kön.

Kritiken av queerfenomenet och den eventuella kvinnofobin eller könsfobin, får mig alltid att undra om jag tillhör en skara barn, livrädda för att växa upp. Vi som piercar oss på alla möjliga ställen och alltid är beredda att göra uppror och käfta emot, men aldrig vet mot vad eller varför. Vi som skjuter framtiden framför oss och inte vill leva Svensson-liv, vi som är så fria att välja att vi är livrädda för att välja fel, göra fel, stå inför allas blickar med skammen av att ha gjort fel. På internet kan alla se dig när du faller.
Och jag kan bara säga att om det nu är så här, så är det bannemig inte vårt fel. Vi är barn av vår tid, vi med.

Kvinnligheten är lite obehaglig. För störtad från sin piedestal, och utan retuschering och sminkning är den slemmig, hårig, svulstig, känslosvallande och grotesk. Kvinnan är också ett djur, tro inget annat. Och jag, ett barn av cybervärldens renrakade, kliniska livmoder, har lite svårt att ta till mig att Kvinnan är jag.

Men det är svårt att avgöra om det egentligen rör sig om mina egna personliga bryderier, eller om det verkligen är ett uttryck för ett samhällsfenomen och en feministisk backlash. Svara gärna på det här, med era egna tankar kring ämnet.
Kritisera mig!

2 kommentarer:

  1. Som kvinna som fått slåss för att få kalla sig kvinna (föddes inte så) känner jag en viss sorg över att du ska lägga en sån negativ värdering runt ord som har med det kvinnliga väsendet att göra.

    Att vara kvinna handlar om så mycket mer än att bara föda och amma barn. Det handlar om mer än bara den sociala rätten att få bära kjol. Det handlar inte ens om att få följa den könsroll samhället har satt oss i. Och det handlar dårakt inte om möjligheten att kunna bli dunkad på traditionellt vis en fredagkväll.

    Kvinnligheten är något du känner inuti, det är en del av ditt esse och är något du borde vara stolt över.

    SvaraRadera
  2. Hej, vad roligt att någon svarade.

    Jag är den första att önska att kvinna var ett positivt ord, för mig och för andra. Nu vet jag inte riktigt hur andra känner, men jag tycker väl att samhället inte direkt målar upp nån bild av kvinnoidentiteten som något härligt, roligt och bra. Jag har svårt att hitta det positiva i att vara kvinna, men jag försöker. Jag vill verkligen inte lägga en negativ värdering i det, men i just det här inlägget skrev jag väldigt öppet om hur jag känner och tänker om kön.

    Sen har jag svårt för att känna min inre kvinnlighet. Kanske beror det på samhället, kanske beror det på mig själv. Jag vet inte. Jag jobbar på det, på att hitta ett sätt att vara och trivas.

    SvaraRadera