Inatt låg jag och tänkte på vuxenlivet. Hur torrt, färglöst, kravfyllt, tråkigt och deprimerande stelt det ter sig.
Idag vill jag jobba. Jag känner ett sug efter att få träffa människor och göra något bra, jag vill jobba inom vården och forska, hjälpa, möta, lära mig och utvecklas. Rädslan att aldrig mer få dansa och sjunga med i min favoritmusik, att säga tack och hej till min ungdom och klippa banden till friheten, är inte lika påtaglig.
I min värld är allt svartvitt. Min senaste psykolog sa att det är normalt, hon möter många som fungerar så. Hon hjälpte mig att foga samman ytterligheterna till en dynamisk balanspunkt.
Jag befinner mig i ett identitetsmässigt kaos, och har så gjort de senaste åtta åren, skulle jag vilja säga. Kanske är det så för alla. Kanske beror det helt enkelt på att jag ägnar allt för mycket tid åt ensamheten, och för lite till att Göra saker.
Kanske saknar jag förebilder. Vilket inte borde stämma, men kanske har jag helt enkelt svårt att ta dem till mig och tro på dem.
Självklart är det svårt för mig att navigera i det dimmiga fältet mellan skattebetalande medborgare med sju till fyra-jobb och familj, och sjukskrivna bohemer. Fördomar, javisst. Jag fungerar så. Det gör vi alla, har jag förstått.
Det hör till, har jag också förstått. Det hör till att vara förvirrad och osäker i den här åldern.
Jag velar mellan två schabloner. Jag är en mångsidig och motsägelsefull människa. Det är så vi människor fungerar, har jag förstått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar