Så jag antar att man inte kan ställa så värst höga krav på rimlighet och realism på denna multinationella underhållningsprodukt i glättig tidningsform. Men det får väl finnas gränser! Eller?
För det första har jag länge, vid många av mina toalettbesök (ja, toaläsning är kutym) stört mig på hur de tecknade människodjuren envisas med att prata med sig själva om vad de just är i begrepp att göra. I stil med *pratbubbla* "Jag låser min skattkammare..." *ny ruta, pratbubbla* "...och ringer till Kalle och Knattarna och säger åt dem att komma till flygplatsen om en halvtimme..." *ny ruta, som rimligtvis borde utspela sig minst en halvtimme senare* "...och så flyger vi till Khunza-dalen!"
Snacka om att vara övertydlig.
Jag hade kunnat köpa det om dessa verklighetsfrånvända ankmänniskor hade hållit sig till tankebubblor, det hade rent av varit rimligt. Men varför måste de prata högt och tydligt om precis allting? Går det inte att visa det istället?
Könsroller och respektive köns kvantitativa representation i Kalles tidning skall vi bara inte tala om.
Nej, det jag vill tala om är planeten Mars. Och serieskaparnas återgivande av denna planets atmosfär.
I en serie åker Uppfinnar-Jocke helt sonika till Mars i en egenbyggd liten flygmaskin. Vill man vara petig, kan man ha åsikter redan där (exempelvis: hur kan Uppfinnar-Jocke skapa exakt vad som helst utan att bli världskänd och stenrik på det? Varför har inte den tekniska utvecklingen kommit längre i Ankeborg när de har Uppfinnar-Jocke?). Men jag ska försöka hålla mig till det som verkligen är viktigt.
Det första som händer på Mars är att Jocke får syn på ett par gröna marsvarelser (två armar, två ben, två ögon, en mun). Okej, även denna klichéartade bild av utomjordiskt liv går att svälja, men det som händer sen är bortom all sans.
För vad gör Uppfinnar-Jocke? Jo, han kliver ur sitt runda rymdskepp, utan rymddräkt, mask eller någonting, helt vardagsklädd, och börjar prata med marsianerna!
Och inte nog med det; de pratar tillbaka! Serieskaparna vill alltså få oss att tro på att dessa gröna figurer både förstår och talar svenska (eller egentligen amerikanska).
Jag vet inte vad som är mest upprörande: att Jocke travar omkring på Mars helt utan hänsyn till grundläggande kunskap om bristande tyngdkraft, temperatur och andningsmöjligheter, eller att han snackar svenska med marsgubbarna som vore de bästisar och bundis.
Som avslutning på hela spektaklet sätter sig Jocke och hans nya vän i varsin solstol (man kan ju fråga sig varifrån de fick dessa) och börjar sola. På Mars. I sextio minusgrader.
Vad i alla glödheta rymdkonspirationer skall detta föreställa?
Ja, man kan ju storkna för mindre. Maken till ignorans gentemot all vetenskap och logisk slutledningsförmåga har jag då sällan sett.
Det skall ni veta, ansvariga utgivare på Egmont, att denna fadäs har i alla fall inte gått mig förbi. Jag accepterar inte att bli matad med sådana banala fantasier och jag tänker sannerligen inte låta mina barn läsa dylik smörja.
Skärpning!
Källor:
Kalle Anka & C:O nr 48, 24 november 2003
Kalle Anka & C:O nr 32, 3 augusti 2004
Lite petig är du allt.
SvaraRaderaAldrig hört talas om den konstnärliga friheten?
Far
Hmmm... Jo, jag har hört om den konstnärliga friheten, men det får finnas gränser tycker jag. Om man inte redan från början har sagt att Det här som jag skapar är fullständigt uppåt väggarna abstrakt och surrealistiskt, så kan man inte komma plötsligt mitt i alltihopa och skapa nåt som på intet sätt stämmer med det man tidigare framställt. Tycker jag. Vän av ordning.
SvaraRadera