Konditionskatastrofen

Jag är verkligen orolig för min hälsa nu. Inte för att jag känner mig hypokondrisk eller tror mig ha näringsbrist, men för en sak som hände igår som har med konditionen att göra.

Förutsättningarna var följande:
Jag skulle springa till bussen, en sträcka på kanske femhundra meter.
Det var kväll, kanske var jag lite trött, men jag hade ätit ordentligt och var inte förkyld eller liknande.
Jag bar en väska med dator och några böcker, som förstås sinkade mig i och med sin tyngd.

Så. Jag började springa. Och efter att sprungit kanske halva vägen, var jag helt utmattad. Men det var ju fortfarande bråttom så jag varvade springa med gå, och tvingade mig att fortsätta fast benen ville vika sig.
Jag hade fruktansvärt ont i lungorna, och flåsade och stönade som om en födande kvinna ungefär.
Till sist var jag framme vid hållplatsen, och jag hann i tid lyckligtvis. Väl på bussen slog jag mig ner på första bästa säte, och sen satt jag och hade dödsont i bröstet och kände mig helt matt och svag i benen. Säkert tio minuter tog det innan jag slutade ha ont, och efter det var jag åtminstone trött och matt ett bra tag till.

Hur normalt är detta, undrar jag? Det kan inte vara särdeles normalt eller hälsosamt att vara på väg att få en hjärtattack för att man har lite bråttom till bussen.
Nu är jag orolig. Och inte vågar jag börja gymma med den här fysiken för då dör jag väl knall och fall där mitt bland alla människor.