Sd-frågan

Jag är en cyniker i hjärta och själ, varför jag redan i början på detta inlägg känner mig nödsakad att konstatera hur otroligt obefintlig skillnad jag gör i världen med ett enda virrigt inlägg i en blogg som ingen läser.
Nu när det är sagt kan jag gå vidare till mitt hjärteämne, det vill säga min övervattnade kvarn av bitterhet inför framtiden sedan valet för snart två veckor sedan.

Sedan Sverigedemokraternas Åkesson glatt tågade in i sminklogen för att putsa ytterligare på sin präktighetsimage har Sverige delats i tre läger:
De som anordnar tjugo anti rasist-demonstrationer i veckan, de som förorättade beklagar demokratins sönderfall med hänvisning till de föregående, samt de som fortsätter tralla runt som om ingenting har hänt.

Jag är splittrad. Det finns få saker i världen som jag tror på, men desto fler jag till det yttersta misstror.
Jag ger inte mycket för metoden "nu talar vi om för alla som röstade på Sverigedemokraterna att de är rasister så skärper de nog till sig illa kvickt". Okej, vi kanske kan avskräcka två, tre stycken väljare på det sättet.
Saken är att de som röstade på Sd i de flesta fall troligen inte alls ser sig som rasister. Och inte kan begripa varför de ska få spott och spe.

Kollar man runt lite vad folk säger sig ha för anledningar att rösta på Sd så är det föga förvånande två saker som spelar huvudrollen. Och det är inte återgången till ett sakralt samhälle eller önskan att göra folkdräkt till skoluniform som lockar majoriteten av dessa omtalade 5,7%.
Det första lockbetet är en till synes saklig och välmenande invandringsbegränsning, som ofta sägs vara för invandrarnas egen skull (ju färre vi tar emot, desto fler klarar vi av att hjälpa).
Det andra lockbetet spelar på politikerförakt och gör gemene man till hjälte i debatten. En röst på Sd är en röst på yttrandefrihet, eftersom ingen annan vågar säga att muslimer är farliga terrorister och annat sånt där som ju måste sägas i en demokrati värld namnet.

Många Sd-röstare är säkert fördomsfulla (vem är inte det) och kanske inte har tänkt så jättemycket längre än näsvingarna orkar fladdra. Så, om vi går ut och ropar att vi ska krossa rasismen, vaknar de upp ur sin inskränkta koma då? Jag tvivlar.
Någon sa att rasismen per se inte kan krossas, eftersom den ju inte är en tingest, som liksom Tolkiens ring kan kastas i en vulkan och så är saken ur världen.
Rasism är ett ord som kan definieras och definieras om, det är ett fenomen som kan yttra sig i en vanlig konversation arbetskamrater emellan, såväl som genom krossade rutor i en flyktingförläggning.
Sverigedemokraterna och dess väljare skrattar när vi kallar dem rasister. De anser inte på något vis att de är rasister. De menar att minskad flyktingmottagning inte är rasistiskt, utan bara en fråga som behöver diskuteras. Men ingen diskuterar någonting för alla har tappat huvudet, och ropen skallar och det kommer fan inget vettigt ur det här någonstans.

Det enda jag - med min begränsade förmåga att tänka logiskt och förutspå framtiden - kan önska, är att vi grundligt granskar Sverigedemokraternas partiprogram, som har en hel del mumsigt att bjuda på (och jag hoppas av hela min själ att DET kan få folk att vakna, annars är det kört), samt att vi bjuder in alla väljare att tycka till och tänka efter. Stämningen behöver inte vara så här hätsk, för jag tror inte ett dugg på att det går att straffa flera tusen väljare till att ångra sig.
Demonstrationer mot rasism är behjärtansvärda, men jag är rädd att de inte gör någon större skillnad. Klyftan mellan de som skriker Bu och de som skriker Bä ökar, och ingen tänker gå över till andra sidan frivilligt. Bara kanske de där i den tredje gruppen, de som inte har orkat bry sig tidigare.

Det är samhällsklimatet vi måste tänka på nu. Vi ska övertyga folk om att Sverigedemokraternas framgångar är en tragedi genom att föra en dialog, inte genom att hata.
Vi ska hålla masken och tummarna och be till alla gudar vi inte tror på om att Sverigedemokraternas fina yta krackelerar innan skadan blir värre.
Jag tror på det värsta, men hoppas på det näst värsta (något bättre än så är jag oförmögen att föreställa mig).