plombisk

Drömde att jag var med klassen på en plats.
Kanske en plats med många trappor och rum, kanske på en ö, kanske på andra sidan jorden. Kanske ett studiebesök, kanske var det soligt ute och kliniskt inne, kanske någonstans i närheten av Australien.
Kakel på golvet och vita väggar, och jag minns inte varför vi var där, men jag minns att Vilska var precis i närheten hela tiden, och jag sa plötsligt att jag inte stod ut med att vara där, för det påminde mig om någon gammal kärlek.
Drömmen fortsatte med vatten, som drömmarna brukar göra sen jag blev äldre och slutade drömma om ödelagda tivolin. Simma över vattnet måste man för att komma tillbaka, men jag tog med mig några vänner och sprang ner för alla spiraltrappor, för jag visste att det fanns en annan väg.
Och sen var det sol. Och människor. Och ett stort växthus. Och zombies. Och en märkvärdig rot vi hittade där inne som fungerade som motgift.
Sen minns jag inte mer och det var inte så mycket mer det.

Nu väger jag bara Xx kg. De senaste gångerna jag vägt mig. Jag är inte nöjd. Revbenen syns om jag sträcker på mig. Inte jättetydligt, men en smula. Jag måste äta mer, och oftare.
Detta är en anti-anorexiablogg. Pro-ana gör mig ledsen och arg.
Men ätstörningar är inte ologiskt.
Varje människa måste ha kontroll över både sitt fysiska och psykiska jag.
Kontroll är svårt att uppleva i en värld där jorden är rund och snurrar snabbt och man måste omskapa sig själv och sitt utrymme i varje sekund.
Fast jag vet ju ingenting om hur ätstörningar fungerar, egentligen. Jag vill inte förknippas med det, och jag vill inte att någon någonsin ska titta på mig och tänka att jag valt att vara underviktig. Så är det inte.