Dikt

Jag tänker på
att det finns människor som aldrig har sett havet
och att allt som inte händer mig,
händer i ett parallellt universum.
Jag tänker på hur det känns
att svimma eller dö
och om det känns olika för alla
- jag hoppas det för det gör det mer
spännande
och därför
inte lika skrämmande.
Jag tänker på min kropp som ett lån,
den är inte jag bara min
och jag rör på fingrarna som är gripklor
från en robot någon byggt
och jag tänker
att det måste finnas en logik.