Om makt, ansvar och att bli bajsad i ansiktet

Feminismen är svår att få genomslag för. I mångt och mycket är den väldigt subjektiv, och det är svårt att sätta det subjektiva på den politiska dagordningen.
Precis som med så många andra frågor som handlar om förtryck, finns det en topp av ett isberg som alla kan enas om.
Blir en mörkhyad person nedslagen på grund av sin hudfärg kan vi se problemet, eftersom förövaren skrek "jävla neger" under misshandeln. Utöver det är det svårt att döma. Man måste ju få skämta om saker. Man måste ju vara fri att säga och tycka vad man vill. Man måste ju vara fri att göra vad man vill, och så länge ingen dör som en direkt följd av en individs handlingar, har inga fel begåtts.

Att prata om förtryck, privilegier, subtila kränkningar, är att gå ett steg för långt, är att traska omkring i kvicksand. Don't go there. Det är att berätta en verklighet som kan avfärdas som sagor. Har du inga siffror kan du gå hem. Och har du siffror, som du efter flera års intensivt arbete lyckats forska fram, så säger det ändå ingenting.
Det är en sak att fängsla en våldsman, en annan sak att börja leta bjälkar i sitt eget öga. Sånt har vi varken tid eller lust med.

Att ta illa upp är att tro att ens egen ynkliga upplevelse skulle ha legitimitet i världen. Att känna obehag, finna sig själv i ett ofrivilligt underläge, uppleva en oönskad olikhet - är att fästa sig vid petitesser. I individualismens samhälle är det var och ens eget ansvar att skapa den skyddande feta yta som kan få allt utifrånkommande att rinna av en, att inte låta någonting ta sig in i och göra våld på självbilden.

Alla har hört mobbaren säga "men det var ju bara på skämt, alla var ju med på det, man får leken tåla". I och med att vi alla, varje dag, väljer att leva en dag till, ger vi oss in i leken, och förväntas tåla den. Annars kan man gå hem och pilla naveln. Vilket i själva verket inte är ett alternativ. Det finns inga alternativ.
Och ett skämt kan vara ack så roligt, ända tills det handlar om dig själv. Men då är det så dags att reagera.
Din egen upplevelse av en situation är din egen upplevelse, och ditt eget ansvar.
Som att man skulle kunna välja hur känslig man vill vara. Ställa in på "totalt oberörbar", utan att samtidigt göra misstaget att bli tagen som kall och hårdhudad.

Jag ogillar att se kroppar liknande mina bli behandlade som föremål. Jag kan inte hjälpa att jag gör kopplingen till min egen lekamen. Hade jag ändå hittat den där fantastiska knappen - det rör ju ändå inte mig-knappen - om ändå. Men nej, det går rakt in och sätter sig i mina mentala processer. Det kunde varit jag - det är jag. En påminnelse - min kropp, min plats.
Det går rakt in, då jag misslyckats med min plikt att leva som individ och inte som en del av allt omkring mig. Allt omkring mig blir ohjälpligt en del av mig.

Jag skrattar åt så många råa skämt, och efter hundra råa skämt som talar till någonting glatt och positivt inom mig, är det svårt att plötsligt säga nej.
Ett plötsligt Nej dränks lätt i en flod av godtaganden.
Skulle jag å andra sidan vara konsekvent skulle ingen orka umgås med mig. En tjurskalle som inte tål någonting, med pk-mätaren ständigt påslagen, alltid beredd att förstöra en god stämning.

Har jag rätt att ha en besvärlig åsikt? Har jag rätt att skatta min egen frihet högre än någon annans? För om jag inte gör det blir den ju mindre värd än någon annans. Om du skrattar på min bekostnad, om jag låter allt fortgå men ändå inte kan inordna mig och nöja mig med de smulor som tilldelats mig. Om jag gör uppror inuti men inte utanpå.

Feminismen är svår att föra, eftersom den inkräktar på andras frihet.
Din frihet till min kropp blir min ofrihet. Min frihet att slippa se vad jag inte vill se, tar ifrån dig din frihet att se det du vill se. Din frihet att skämta om allt, ha en åsikt om allt, trampar på min frihet att få vara en jämlik medspelare.
Friheten är helt enkelt en förljugen jävla skitideologi.
Har jag rätt att göra uppror? Är det ens någon idé, då jag har min högst personliga mentala hälsa som enda vapen mot en mångmiljardindustri (aj, det förbjudna ordet)?

När jag går ut på stan möts jag av ett hundratal bilder av hur någon menar att jag borde (vilja) se ut. Jag borde (vilja) ha slät hud, vara slank och smal, jag borde (vilja) vara sexuell och attraktiv dygnet runt. Med kropp kommer ansvar - ansvar för att vara andra till behag.
När jag ser filmer lär jag mig också hur jag beter mig. Så här ska jag skratta, så här ska jag röra mig, det här ska jag tycka. Om jag vill vara kvinna.
Vill jag inte vara kvinna? Det är inget alternativ. Du är med i leken vare sig du vill eller inte, och du ska leken tåla.

Vissa människor kan å ena sidan hävda att könsrollerna sitter otroligt djupt rotade och att det är ett brott mot mänskligheten att inte hjälpa varandra in i fållan - men å andra sidan vägra diskutera vad det som uppenbart gör oss illa egentligen gör med oss. Förbjudet område. Klart flickan ska ha en rosa cykel, men om hon får ätstörningar, vems fel är det? Ingens. Ingens alls.
Om han begår våldtäkter i den blinda - och ständigt uppmuntrade tron - att en kvinnas kropp någonstans ändå är hans egendom, allt enligt Guds och naturens vilja. Vems är skulden?
Inte är det väl mammas fel, när hon lärde sin älskade, bortskämda son att allt han pekar på har han rätt att få - och det av en uppassande kvinna.
Inte är det väl pappas fel, när han från läktaren skrek "du spelar som en jävla tjej" - och på så sätt bekräftade bilden av tjejer som sämre och mindre värda att ta på allvar.
Inte är det väl de enorma reklamkampanjerna som för inte allt för många år sedan enbart skulle platsat i en renodlad mjukporrtidning.

Utan att komma med några teorier måste jag ändå påpeka att det är märkligt att vi kan tro att dessa enorma massor av likformade bilder inte på något sätt skulle påverka oss eller kunna styra vår så kallade fria vilja.
Som att det läggs miljarder kronor på reklam för skojs skull, bara för att företagen har så mycket pengar över, inte för att de i sin vildaste fantasi skulle tro att någon ens skulle överväga att bli lite, lite influerad av den jättelika bilden på nästan-anorektiska namnlösa modeller med halvöppna munnar och halvslutna ögon.
Jag är inte sexualfientlig, blir det nödvändigt att understryka. Kan vi en gång för alla skilja sexualisering från sexuell öppenhet?
En frågespalt om uteblivna orgasmer och potensproblem är i princip motpolen till de verklighetsfrånvända, överdrivna reklamkampanjer som anspelar på våra djupaste drifter.

Jag är så fruktansvärt trött på att ingen tar ansvar.
Det passar individualistsamhället som handen i handsken. Spela dum. Va? Jag har väl inte gjort något? Jaha, men titta på honom då, han är faktiskt mycket värre än jag. Ska du inte säga åt honom?
Eftersom målet är att göra pengar av allt, spelar det ingen roll vem som stryker med. Vems värdighet, vems fysiska hälsa, vilken kinesisk barnarbetares liv.
Det är ju inte mitt fel. Jag höll inte i kniven som högg dig i ryggen, jag är oskyldig.
Din ätstörning är din egen förtjänst, och det är bara överbeskyddande mammor som vill censurera varenda oskyldig reklamkampanj.
Moral är så jävla ute. Ansvar är hett - om du tar det för ditt eget liv.
Att ta ansvar för något som når utanför din egen horisont är bara fjolligt. Tror du verkligen att du kan påverka? Klapp på huvudet. Sitt du där och ät dina morötter i din femårings-tro om fred på jorden.

Som feminist får man höra:
Du är politiskt korrekt (= något dåligt).
Du är moralist.
Du får aldrig ligga.
Du borde ägna dig åt något konstruktivt och trevligt istället.
Du har hjärnspöken.
Du har ingen humor.
Du går emot naturens inbyggda biologiska reglemente och kommer aldrig lyckas.
Det var bra att kvinnor fick rösträtt, men nu har det gått över gränsen.
Du har förmodligen inte rakat dig i armhålorna, det gör dig extrem och är skäl nog att inte lyssna på dig.

Någon har sagt: "att inte vara feminist är som att bajsa sig själv i ansiktet".
Jag säger: "att vara feminist är som att be alla du möter bajsa dig i ansiktet".

Feminismen är inte politiskt korrekt, har aldrig varit, och kommer aldrig att vara. Den ska inte vara det. Den ska vara nyskapande och djärv, utmanande och självkritisk, arg men konstruktiv och smart, trovärdig och relevant.
Just därför är den så fruktansvärt svår. Feminismen drabbas ständigt av de härskartekniker den själv kritiserar. Hört talas om dubbelbestraffning: "damn if you do - damn if you don't"? Allt är ditt eget fel, såklart. Hur kan det vara någon annans?
Kanske är det därför så många feminister dunkar varandra i ryggen och vänder samhället densamma. Kanske är det därför de blir "extrema", för att de inte orkar spela dubbelspel och hålla balansen. Kanske är de därför de väljer det alternativet som aldrig gavs - att bygga sitt eget trygga bo bortanför lekens hårda regler.
Kanske stannar de hellre i sin upproriska gemenskap, där de är starka tillsammans, än ger sig ut var och en för att möta jätten Goliat på egen hand.