Ung och Bortskämd

Ikväll började Ung och Bortskämd, ett dokusåpeliknande program som jag sett fram emot nästan som ett barn ser fram emot julafton.
Jag är annars inte särdeles intresserad av dokusåpor, där för mig lika främmande som ointressanta människor delar med sig av sin ointressanta tillvaro för att av tittare eller jury röstas ut på löpande band. Men det var något med just denna satsning som gjorde att jag knappt kunde bärga mig till premiären.
I grund och botten ställer jag mig skeptisk till denna ogenerade freakshow och frossa i bimboinfluerad lyteskomik. Någonting i mig reagerar och vill säga: får man verkligen exploatera människor så här? Och svt av alla kanaler; vad har hänt?
Men ändå. Jag bänkar mig och studerar, med all fokus jag kan uppbåda, dessa unika arter av homo bortskämdius. För det är intressant i både filosofisk, psykologisk och politisk bemärkelse. Hur kan det bli så här? Hur ser ungdomarna själva på sin livsstil? Hur tänker deras föräldrar när de skapar dessa monster?

Jag är inte den sortens människa som hatar besinningslöst, jag försöker istället att förstå och känna empati (jag vet att jag framställer mig som typ Jesus nu, men det är faktiskt så, på riktigt). Och trots vissa häpnadsväckande citat som får en att önska livet ur de självupptagna kidsen, hittar jag ett sätt att tycka om dem. De är som de är. De är inte helt igenom blåsta bimbos utan helt vanliga ungdomar som fråntagits all självständighet och fått inpräntat i sig att det är så det skall vara.
Och kritiken skall självklart inte riktas mot ungdomarna själva. Visst, de är i akut behov av världens fetaste spark i röven, men de som verkligen ska stå i skamvrån är föräldrarna.
Hur i helvete tänker de?
En mamma beskriver sin dotter som mycket empatisk och intelligent, vilket man inte ser en skymt av i programmet. Inte för att jag tror att flickan nödvändigtvis är dum och elak, men morsan har uppenbart en sned och sorgligt överskattad bild av sin dotter som inte är mer än människa. Ingen unge - hur fantastisk och begåvad den än må vara - förtjänar eller mår bra av att ha sin morsa som piga.

I varje avsnitt ska en av de bortskämda ungdomarna röstas ut av föräldrarna. Efter att ha fått prova att arbeta, ta ansvar för pengar och städning och livet tillsammans med de andra i huset, åker den minst ambitiösa ut.
Det känns förstås sådär, och att det är svt som står för denna efterapning på reklamkanalernas förnedringstv är märkligt. Jag får flera gånger påminna mig om att - nej, det kommer ingen reklampaus, det är inte fyran jag tittar på.
Och jag tycker att Ung och Bortskämd är ganska så renodlad förnedringstv. Det är meningen att vi ska sitta i soffan och hata. I alla fall till en början. Det är inte särskilt snällt mot de medverkande (klippningen gör sitt, mindre uppseendeväckande uttalanden och beteenden har säkert klipps bort för snaskigare provokationer), men man får anta att de ställde upp frivilligt.

Till syvende och sist sitter jag ändå och njuter av denna fascinerande resa in i och tillsammans med ungdomarna. Jag tror på dem och deras vilja att förändras.
Det som är märkligare än deltagarnas beteende är föräldrarnas dito. Hur i helvete tänker de? Säkert med ett gott hjärta, men man häpnar över hur förödande fel de har gjort i alla år.
Det är förbannat synd om barnen och jag önskar att de kan bli hjälpta genom programmet till att kunna leva ett normalt liv.
Katerina Janouch efterfrågar utbildning för curlingföräldrar istället. Kanske kan det vara ett tips för nästa säsong? För det är ju där problemet ligger, eller åtminstone började.

Och sist, till er som undrar: nej, alla av den här generationen är inte totalt bortcurlade.
Jag hoppas, med viss oro, att resultatet av programmet inte behöver bli en ännu mer dömande och fördomsfull attityd till alla som råkar vara unga idag. Låt oss inte dra för höga växlar.