Ni vet i sagornas värld... När man vandrar på ett fält av blommor och man blir så trött, så sömnig... Man vill bara somna... Men man får inte! Man får inte somna, för då är det kört.
Eller när det mörknar, och det knakar och prasslar i skogen och man blir rädd, man kravlar upp på en sten och vet inte vart man ska fly, men sanningen är att man ,måste bara låta bli att bli rädd! Det är rädslan som gör det farligt.
Så är det också med stress.
Ingenting är för sent, eller kört, eller hopplöst, eller omöjligt svårt, förrän man släpper in stressen i huvudet. Det må hända att man har slösat bort tid, eller är ute i senaste laget, men det gör ingenting, det är först när man låter stressen ta över som det blir ett allvarligt problem.
Hopplösa stresskänsla.
Min reaktion på stress är att fly. Undvika. Förneka. Glömma.
Min reaktion på stress är inte att bli extra effektiv, eller ens att sätta igång med det som måste göras. Tvärtom. Jag reagerar genom att ge upp, skita i allt och ägna mig åt något helt meningslöst istället, vilket ger mig en knuff rakt ner i en hopplöst negativ spiral som bara blir svårare och svårare att ta sig ur.
Så; jag måste undvika att känna mig stressad, till varje pris!
Vilket är svårt, eftersom jag kan känna mig hotad av minsta lilla pyttegrej. Men det måste gå. Jag måste andas lugnt och förklara för mig själv att det gör inget att klockan är snart ett, det gör inget att jag inte skrivit på en vecka, det gör inget att jag inte har koll på läget, det gör inget att det alltid är stökigt överallt, det gör inget att jag är långt ifrån perfekt som människa och vän, det gör inget att en dag bara har tjugofyra timmar varav elva går åt till att sova för mycket (stark stressfaktor), kanske fyra, fem går åt till att laga och äta mat, en eller två till att titta på tv, och sen är det bara sex timmar kvar (det är väl ändå inte så jävla lite?).
Ingen stress! Ingen stress! Ingen stress!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar