Introvert livsstil

Nu insåg jag plötsligt en sak.
Mina försök att vara glad och optimistisk kämpar i en hopplös motvind så länge jag fortsätter att vara en introvert människa. Introverta människor är inte lyckliga, det hör liksom inte till.
Extroverta människor däremot. Jag utgår ifrån mina egna erfarenheter, där de som omger sig med människor och tycker om att leva ett liv där det händer saker, är de som verkar ha bäst psykisk hälsa. Samtidigt som de som håller sig undan och drar sig tillbaka, inte sällan är de som regelbundet besöker psykolog eller går på en eller annan medicin.
För mycket tid för tänkande och för lite tid till att faktiskt erfara livet och allt det positiva det kan ge, gör ingen människa glad.
I allmänhet är de människor man möter i sin vardag trevliga och kamratligt inställda, men det är lätt att glömma om man sitter hemma och tänker på krig och våld och annat människovållat elände.

Nu vill jag poängtera att sociala, utåtriktade människor absolut inte är ointelligenta. Jag känner många människor av det slaget som har väldigt kloka tankar och funderingar, trots att de kanske inte suttit lika mycket på kammaren och grubblat över jordens undergång och annat jams.

Jag bör alltså i fortsättningen umgås med människor.
Vilket egentligen inte alls är någon ny slutsats, utan samma som jag kommit fram till hundra gånger förut, ungefär som jag tusen gånger förut kommit fram till att lösningen på mina problem är att börja motionera (ändå låter jag bli). Jag går i cirklar här. Men det kanske inte rä så konstigt, då jag mot bättre vetande fortsätter att gå i samma banor varje gång.

Och mitt i alltihopa måste jag i grund och botten acceptera mig själv som jag är. Balansgången där.