Ännu mer om mitt arbetssökande

Man skulle kunna tro att det är svårt att fjäska. Att det där med att ställa sig in och göra sig till skulle ta emot och kännas motbjudande.
Och så kan det säkert vara.
Men faktum är att det är förbaskat svårt att INTE fjäska också.
Om jag vill ha ett jobb, måste jag på ett sätt verka intresserad och villig att ställa upp, men samtidigt får det absolut inte gå över gränsen och verka tillgjort och falskt.
Det är svårt.
Likadant är det med livet i övrigt; man ska passa sig för att vara FÖR snäll, FÖR tillgiven, FÖR intresserad. Ingen gillar en fjäskare, så vida det inte är en fjäskare som spelar jävligt bra.

Andra jobb är det svårt att hitta på en anledning till att man söker. Vad ska man till exempel säga till städfirman? "Det är en stor dröm för mig att få skrubba toaletter dag ut och dag in"?
Kan man vara så rak att man erkänner att den tyngst vägande anledningen att man vill jobba som städare är att man behöver ett jobb och pengarna det ger?
Eller ska man hoppa över det där helt, inte låtsas något och inte säga för mycket, utan hålla sig till vad man har för erfarenheter och vem man är.
Ja, man ska förstås berätta varför man är lämplig.
Men jag vet inte varför jag är lämplig. Eller OM. Jag kan inte övertyga någon om min lämplighet inom någonting. Jag hatar att berätta vad jag kan för jag vet inte vad jag kan. Och då är man i den där "ingen erfarenhet - inget jobb - inget jobb - ingen erfarenhet"-fällan.

Vissa jobb vill man faktiskt ha. Då är det svårt att inte fjäska.
Det känns konstigt att hålla sig kall och likgiltig när man för en gångs skull skulle kunna säga "Jag vill SÅ gärna jobba hos er och jag tycker ni är SÅ bra!". Ja, helt kall ska man väl inte vara, men det är förbenat svårt att hitta balansen mellan fjäsk och högfärdighet.