Idag fann jag mig själv en smula nedslagen då jag först insåg att jag inte vet vad jag ska säga eller skriva till andra människor, och sedan då jag fortsatte tankebanan och började undra om jag dessutom är undfallande och konflikträdd.
Båda dessa eventuella egenskapsinnehav fick mig att fundera på om jag är ointressant, eller snarare, feg i mitt sätt att låta andra prata, tycka och leva, men själv vara snål och förtegen med vem jag egentligen är och vad jag tänker.
Nåväl, jag bestämde mig på väg hem från Maxi, att det inte är någon idé att på detta sätt fördjupa mig i någonting som jag för det första inte har några konkreta bevis för, och för det andra inte, än så länge, upplever några akuta problem med i min vardag.
Vissa egenskaper kanske skall få vara egenskaper, utan positiva eller negativa värderingar annat än när de uppkommer i vissa situationer och då leder till ett eller annat märkbart resultat.
Den första tanken vill jag ändå fortsätta analysera en smula, då jag anser att det är en så pass intressant och viktig upptäckt att det inte vore till skada att fördjupa sig i den.
Jag erfor alltså en känsla av att jag hade problem med att haka på en viss sorts social jargong, som i kort gick ut på att få ur mig vänskapliga artighetsfraser med ett ärligt innehåll, vilket alltså visade sig vara svårare än jag trott. Vad jag än skrev kändes min text styltig och opersonlig (inte helt olikt då jag skriver arbetsansökningar) så fort jag försökte låta trevlig och glad, men jag kunde heller inte direkt uppfinna ett nytt, eget sätt att skriva på, måhända av rädsla för att lämna ut mig själv för mycket.
Att på djupet möta en människa med en i grunden positiv livssyn, i skriven text, kändes alltså svårare än att mötas i verkligheten där vi ju etablerat ett sätt att vara och prata som jag klarar av, och som samtidigt skyddar mig från att bli för personlig (då djupet av mig till stor del består, och har bestått, av mörka tankar och dystra funderingar; därmed inte sagt att jag är en deprimerad eller extremt olycklig människa, jag råkar bara vara ha ett sådant sätt att se på livet och världen).
Även att dela med mig av vardagligheter har dock varit svårt, vilket jag misstänker beror på en stark motvilja mot att visa upp och skryta om mig själv, då jag, måhända i onödan, oroar mig för att mitt ego inte skulle hålla för en närmare granskning.
Kanske rör det sig helt enkelt om ovana. Frågan kvarstår dock - även om jag tidigare menade att jag inte borde lägga för mycket vikt vid detta - om jag är rädd för att vara mig själv eller ge av mig själv bland andra människor. Vilket kanske inte egentligen är något hinder för att umgås med dessa.
I ärlighetens namn har jag ofta trivts som bäst när jag anlänt till en plats där alla känner mig som den bild av mig jag skapat, där människor förväntar sig att jag ska bete mig på det charmiga och pålitliga sätt jag gjort till min identitet, och ur vilket jag kan finna en styrka och en glädje.
Man måste kanske inte, kort sagt, öppna sig och visa sig svag inför alla sorters människor, för att relationerna skall fungera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar