Förr i världen, då var jag bra som sjutton på att äta. Som liten skit åt jag helst inte alls (vilket kanske resulterade i att jag för resten av livet fick vara liten och klen, men det kan lika gärna vara genetiskt arv från släkten Göransson), men i mellanåldern (mellan liten skit och stor skit) var jag en baddare på att äta. I synnerhet frukost. Där andra klagade över att de inte hade matlust på morgonen, hade jag frukosten som enda ljuspunkt i den mörka insikten att jag varje dag måste ta mig ur drömmen och ut i kalla vakenheten. Frukost var min grej. Jag åt gärna frukost flera gånger om dagen om det gick. Inga problem. På morgonen slank det ner utan problem, åtminstone två, tre mackor, som minimum efter en tallrik fil, gröt, flingor eller vad det nu kunde vara.
Men nu. Nu har jag banne mig gått och blivit som alla andra. Vaknar, går upp, häller i mig lite mjölk och flingor och plockar ytterst motvilligt fram en bit bröd, innan jag lägger tillbaka det i påsen och bestämmer mig för att jag får äta en tidig och/eller rejäl lunch istället.
Jag som så malligt klandrade alla frukostknusslare med att frukosten minsann är dagens viktigaste mål. Nu har jag fått så jag tiger. Någon frukostlust infinner sig inte längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar