Känslorna

Frågan är om livet någonsin blir så värst roligt efter att man har blivit vuxen.

En annan sak är att jag bara blir mer och mer nojig över att jag inte kan föra mig i sociala situationer. Inte så mycket de situationer där det är jag och ett gäng andra människor som umgås, utan främst situationer där jag ska umgås med EN person. Då måste jag ju vara alert och prata hela tiden. Jag föreställer mig träffar med den ena och den andra och att det blir alldeles tyst för att jag inte kommer på något att säga.
Som om det skulle hända. Det har ju faktiskt aldrig hänt. Alltid kommer man på något. Nåt som har hänt, nåt man har drömt, tänkt på, läst i en tidning. Till och med vädret. Det brukar gå bra. Ändå nojar jag.

Apropå det så har jag också fått för mig att jag ska ge komplimanger och pepp och sånt till folk. Det kan man ju göra. Jag är inte så förtjust i det bara. Jag vet liksom inte hur det emottas. Helst vill jag bara få det sagt och sedan prata om något annat.
Och att få beröm. Huva. Jag ruskar på mig som en blöt hund om någon överanvänder ord som "fina", "underbara" eller "puss!". Starka känslor klär inte i ord.
I min värld får man gärna vara lite norrländsk, inte visa känslor utan låta den där uppskattningen som ändå finns där anas i nån diskret gest. Det känns mer ärligt.
Eller använda sig av ironi. Det funkar för mig. "Jag hatar dig, ditt fula äckel". Och så menar jag tvärtemot, men det slipper jag ju säga och det är väldigt praktiskt.