När man håller på med något som bara dras ut och blir oövergripligt och aldrig kan ta slut eller närma sig slutet. Det är alltid nån flik som sticker ut - ungefär som att stryka kläder med alla skrynklor som inte går bort, man stirrar sig blind och kan inte begripa.
Det är för varmt i rummet, man sitter obekvämt, ont i röven, det kliar alltid någonstans, fötterna är för svettiga, kläderna sitter för tajt. Hundra ursäkter för att få känna att det är obekvämt.
Jobbigt jobb. Kan man slippa undan? Nej. Man kan skjuta upp, ibland blir man tvungen att gå ut för att komma tillbaka med ny kraft eller nya ögon. Det blir inte så nytt, det är samma gröt som inte går att hitta någon mandel i.
Så är det att skriva. Bah. I synnerhet nu. När det är nytt, jag vet inte vad som krävs eller väntas. Har ingen aning om formatet eller någonting. Känns som ögonvitorna rullar fram när jag tittar på min text, ungefär. Puh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar