Visdomständer är inte kloka någonstans

Min visdomstand är så rolig och spännande. Den påminner lite om en fånge i en gammal film.

När jag var liten hade jag en tecknad film som hette Greven av Monte Cristo. En av mycket få scener jag minns är den där nämnde greve är fängslad i en mörk cell, och försöker ta sig ut genom att gräva ett hål i väggen med en sked. Det tar förstås oerhört lång tid, men han lyckas tillslut fly genom sitt hål i väggen.

Jag tror att min tand har en bit kvar, men den är inne på samma spår som Greven av Monte Cristo en gång var. Fast väggen är här en kind.

Man kan också säga att min visdomstand är lite som en segelbåt ute på öppet hav i fin vind. Dvs sned.

Den lille krabaten är i vilket fall fast besluten att inte inrätta sig i ledet. Antagligen tänker den "om alla andra står - då ligger jag!".

Ni kan få se. Jag har faktiskt en riktig urgröpning i kinden, det finns till och med en liten flik av kött som sticker ut och då och då hamnar mellan tänderna när jag tuggar.

Det är roligt så länge jag slipper äta penicillin mot infektion i tandköttet. Det var inte roligt. Jag fick faktiskt ont i magmunnen. Men det hjälpte ju mot tandvärken i alla fall.

Det är inte heller så roligt att tänka att jag någon gång måste dra ut tandstackarn. Den kommer nog aldrig hamna på rätt bana så en vacker dag måste den möta sitt öde.

Jag vet inte vad som är värst - räkningen som det kommer medföra, eller den operation där man snittar upp tandköttet längst in i min mun och sliter ut tanden som antagligen kommer streta emot med all sin kraft.

Det händer faktiskt att jag funderar på att bli tandläkare. Det verkar ju vettigt att rikta in sig på en mindre del av kroppen. Lite tråkigt dock att alla kommer att vara rädda för en.

Jag har aldrig haft tandläkarskräck. Jag är väldigt godtrogen och litar fullständigt på andra människors expertis. Gör det ont så må det vara hänt, man dör inte av det. Största skräcken hons tandläkaren är när man får notan för arbetet.