I litteraturen, och säkert också i filmens värld - för att inte tala om sagorna - förekommer en viss sorts kvinna som ingen tycker om. Bland sagornas väsen är hon den onda häxan, inte sällan driven av avundsjuka gentemot det goda och vackra. I våra moderna berättelser är hon en ful, ensam och olycklig kvinna, vars inre rymmer en aldrig sinande brunn av bitterhet ur vilken hon hämtar de sura uppstötningar som hennes oskyldiga medmänniskor allt som oftast drabbas av.
Många gånger är hon ogift, och om inte så är hon apatiskt fast i ett olyckligt äktenskap som utgör en fasansfullt förvriden motbild till vår dröm om den romantiska kärleken.
I berättelserna får den bittra kvinnan aldrig en chans att framstå som trevlig, snäll eller tillfreds med någonting. Hela hennes person osar av en fruktansvärd illvilja och självömkan som får folk att gå omvägar för att undvika henne.
Som "bäst" beskrivs hon som ett offer för sin egen perverterade livssyn, något som tycks vara medfött och inte på något sätt kan hjälpas. Andra gånger verkar det nästan som att hon väljer, gång på gång, att fortsätta vara ett eländigt vrak som tar ut sin vrede på andra, oskyldiga och oförstörda människor. Som att hon någonsin skulle kunna välja att bli som de andra, en god, vacker och behaglig kvinna.
Hos fröknarna von Pahlen i Agnes von Krusenstjernas bokserie är den otrevliga och olyckliga Adele, och till viss del den lesbiska och farliga Bell, nästan övertydliga exempel på bittra kvinnor som ingen vill ha.
Bell får ibland en slags upprättelse när författaren med ett stråk av medömkan beskriver hennes olyckliga och omättliga kärlek till unga flickor. Adele däremot framstår som allt igenom ond utan att vi någonsin förstår vad som gjort henne till den hon är. Allt hon tar sig för får människor omkring henne att förfasas och äcklas och hennes tankar och viljor avfärdas som egoistiska och känslokalla.
Kerstin Thorvall besriver i "När man skjuter arbetare..." och dess uppföljare Hilma som en söndertrasad kvinna som, även om hon i början av första boken är en ung och naiv flicka, snart är bortom all räddning. Sin dotter styr hon med järnhand, och hennes enda lycka i livet - om det nu kan kallas lycka - är att städa, putsa och skura tills händerna blöder.
Hilma är en av de bittra kvinnor som föräras en rimlig förklaring till det otäcka ödet, men inte desto mindre är hon elak och skrämmande för läsaren.
Även i den bok jag just nu läser, skriven av Inger Frimansson år 1984, förekommer en ful, elak och ensam kvinna vars liv inte blivit som hon hade tänkt.
Så gott som alltid är den bittra kvinnan ful och förfallen. Hon får ofta vara smal på ett spetsigt sätt, med hopsnörpt mun och hårda drag. Håret är slitet och grått, fingrarna kloliknande och ögonen omringas av mörka streck och påsar.
Ofta är hon främmande inför sin egen kropp, och hennes sexualliv utgör en ond spiral där hennes redan från början obefintliga attraktivitet ständigt minskar i och med att ingen vill ta i henne med tång. Hennes sexuella erfarenheter rymmer enbart misslyckanden, och det verkar ofta som om hon har en drift som inte går att passa in i de mallar som ges. Kanske har hon i sin ungdom uppvaktats av en man hon finner enbart motbjudande, patetisk och påflugen, medan hennes egna lustar riktats mot någon som finner henne för framfusig och okvinnlig.
Fiktionens bittra kvinnor må ha sina gelikar i vår verklighet, men när vi talar om dem tillåts de växa till ohyggliga monster, medan de i själva verket är individer med känsloliv som rymmer annat än frätande ilska och avsky. Även den otrevligaste kärring kan skratta och le, även den tjatigaste ragata har drömmar och mål med sina liv.
Vad gör då denna skräcködla till kvinna med oss läsare, i synnerhet de som själva är av kvinnligt kön?
Jag menar att bilden av den bittra kvinnan, hon som misslyckats med allt och knappt ens kan kallas för kvinna, utgör ett slags skrämselpropaganda vars uppgift är att lära kvinnor att bete sig korrekt. Den bittra kvinnan tar inte det hon erbjuds och blir därför sittande med tomma händer i resten av sitt liv. Den bittra kvinnan är inte vän och välvilligt inställd till alla hon möter, och döms därför till att bli avskydd och sedd som ond. Den bittra kvinnan har en sexualitet som inte kan kanaliseras in i undergivenhet och passivitet, varför hon förvägras all form av kärlek. Den bittra kvinnan bryter på alla sätt mot den givna kvinnligheten; hon är inte vacker, hon tar för mycket plats, hon kan inte älska sina barn, hon blir aldrig nöjd. På grund av detta måste hon för evigt bära rollen som utböling, en avskyvärd varelse som dessutom själv äger skulden till sitt öde.
Inskolningen in i den goda kvinnoidentiteten kunde inte vara tydligare.
Frågan är om män på samma sätt skräms till "lydnad" genom obehagliga skildringar av bittra män?
Mitt svar är nej.
Där den bittre mannen tar plats, finns en respekt och en förståelse, alternativt rädsla, som saknas för den bittra kvinnan. En bitter man är aldrig bitter utan orsak; han kan vredgas över det politiska läget i världen, med all rätt förargas över sitt tynande sexliv eller sin livssituation i allmänhet. En man som inte uppskattar barns sällskap blir som värst sedd som politiskt inkorrekt, men aldrig lika utpekad som ett monster, en felande länk, som en kvinna med samma egenskap.
Den bittre mannen må vara patetisk och tragisk, men aldrig lika fasansfull och omänsklig som de bittra kvinnorna. Kraven på män är många, men att behaga och anpassa sig efter andras viljor är sällan ett av dem. En man som inte följer ledet, som bryter sig ur och gör revolt, kan med lite tur ses som rebell och många gånger uppnå geni-status.
En kvinna förväntas inte komma med några intressanta slutledningar eller samhällskritiska analyser - hon skall följa sitt hjärta, som i sin tur skall följa en i förhand utpekad väg. Det kvinnohjärta som vill annorlunda, som gör revolt, begår ett oförlåtligt brott.
Genom fiktionen lär vi oss vilket grymt och förnedrande straff som väntar den kvinna som går utanför ledet, och när kvinnorna (författarinnorna) själva är medskapare till denna myt låser de effektivt fast sig själva och varandra vid ett förlegat kvinnoideal, oavsett hur nyskapande de i övrigt anser sig vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar