För andra dagen i rad hänger jag på arbetsförmedlingen. Jag har blivit inskriven på en kurs som jag har tystnadsplikt om, men så länge jag bara pratar om mig själv kan ju ingen känna sig utpekad. Kursen pågår i tre dagar, sammanlagt sex timmar. Tanken är att vi som deltar ska komma på vad vi vill göra med våra liv. Tror jag. Det är i alla fall min tanke.
Jag har inte blivit så mycket klokare på just detta med vad jag VERKLIGEN VERKLIGEN VILL, trots relativt avancerade tester på tema Vem är du? Vad vill du? Vad kan du? osv.
Men jag har identifierat mitt problem. Jag är helt enkelt rädd för allt.
Jag är rädd för att välja ett yrke som kräver för avancerade studier som jag inte klarar av.
Jag är rädd att välja ett för "klyschigt" och vanligt yrke.
Jag är rädd att välja ett yrke som är för märkvärdigt och snobbigt.
Jag är rädd för att välja ett yrke som gör mig till någon jag är rädd för att vara.
Men.
Är det verkligen så viktigt vem jag vill vara? Är det inte mer intressant ve jag faktiskt är? Det förstnämnda är en förvirrad statusjakt som aldrig tycks nå fram till något resultat.
Det sistnämnda är ett faktum. Något i viss mån essentiellt.
Jag är rädd för att vara söt och snäll. Därför har jag nu tränat mig mentalt genom att skriva "söt och snäll men inte slätstruken" på ett av de papper som delats ut under kursen. Det behöver väl inte vara så fruktansvärt att vara söt och snäll. Det är inte en Personlighet. Det är två egenskaper, som utan problem kan kombineras med andra egenskaper såsom tuff, smart, rolig, modig.
Jag har alldeles för många nojor. Jag behöver inte gå en kurs på arbetsförmedlingen, jag behöver gå till en psykolog för att hitta mig själv. Eller?
Utöver utläggningen ovan så fick jag också en inblick i vad fegismen gjort med mig.
Nästa torsdag hålls en mässa i Göteborg om att arbeta utomlands, i Europa.
"Arbeta utomlands? Nej, usch, det vill jag inte göra", tänkte jag.
Är det någon av er som har funderat på att arbeta som volontär? frågade en av ledarna.
"Arbeta som volontär? Nej, usch, det vill jag inte göra", tänkte jag.
Och det slog mig att jag tänkt samma sak om ungefär allt annat som erbjudits mig. Arbeta som personlig assistent? Nej, usch. Arbeta som förskolelärare? Nej, usch. Arbeta som undersköterska? Nej, usch. Arbeta som någonting? Nej, usch. Arbeta? Nej, usch. ? Nej, usch.
Jag anar samtidigt att det inte enbart har med feghet att göra. Jag är inte enbart rädd att åka utomlands och arbeta som au pair eller på ett barnhem. Under den spontana nervositeten att lämna trygga zonen, finns en skräck för vem jag kan bli. En snäll och söt person. En vanlig person. Slätstruken. Ordentligt. Präktig. Klyschig.
Så, vem vill jag vara istället?
Det var kanske det jag trodde att jag skulle komma fram till. Inte vem jag är, vem jag kan vara, vem jag borde vara, utan vem jag vill vara.
Men jag vet inte vem jag vill vara. Jag vet bara vem jag inte vill vara.
Jag behöver ta upp det här med min psykolog för konkreta tips om hur jag ska göra för att sluta vara så förbaskat mesig.
Dagens anteckningar:
Snäll, söt och inte alls slätstruken.
Du ÄR en mes. Var inte en sån mes.
Jag är inte mitt yrke. Yrket är blott en del av mig, en annan del är fri att vara någon annan.
Jag tycker mer det handlar om att våga vara. Ett val av arbete denna veckan, om man nu kan välja, behöver ju inte innebära att man blir kvar i något fack resten av livet.
SvaraRaderaOch skulle det innebära det så är väl inte det så fel, om man bara trivs med att vara just i det facket.
Det ena jobbet är väl inte sämre än det andra, även om jag kan tycka att vissa jobb verkar mer meningslösa än andra.
Städa eller sälja skor är ju grejer som behöver göras, kan väl ställa mig mer tveksam till att köpa och sälja aktier. Men det sistnämnda är nog bättre betalt, av ngn konstig anledning.
Ta hand om barn eller gamla, bygga cyklar eller bilar, ja allt detta behövs och är hedervärda arbeten, men många av dem kanske också fungerar som något man har en tid innan man går vidare till något annat.
Själv har jag ofta, främst de sista 7-8 åren, funderat på att göra något annat än att vara lärare i matte.
Men jag har inte vågat språnget, vilket kanske är lite fegt.
Men du ska ju inte vara rädd för något, ung och vetgirig. Ut och prova vad som helst, och det är mycket lättare att byta jobb än att hitta det första.
Så tror i alla fall jag.
Din fader
När jag känner mig feg, vilket jag ofta gör, brukar jag tänka på min mamma.
SvaraRaderaNästan sextio år gammal tackar hon för sig och susar iväg till Sydamerika. Inte ett ord spanska kan hon och flyttar till ett litet hus ute i djungeln, bland ormar och spindlar.
Jag önskar att jag hade haft hennes mod.
Men ibland hjälper det att tänka tanken .., att "ja, men vågade hon, så ...?"