Nyutkomna skilsmässoantologin "Happy, happy" har väckt reaktioner liknande de man får vid uppmärksammandet av hbt-personers situation, tjatandet om kvinnors underläge eller utbytandet av Kinapuffarnas maskot: "ska det verkligen vara nödvändigt det?"
"Happy, happy" är alltså en samling texter om några svenska (kända) kvinnors verkliga erfarenheter av att genomgå en skilsmässa och komma ut på andra sidan som en gladare och piggare människa.
I denna tid av självhjälpshysteri borde det kanske inte vara något konstigt att skriva en sådan bok, men reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Boken har kallats ytlig, egoistisk och onödig.
Att Maria Sveland, feministisk författare och debattör som själv kallar sig "bitterfitta", är en av de som ligger bakom boken sticker säkert i ett och annat öga. Men det är inte hela förklaringen. Att boken bara rymmer kvinnors erfarenheter och ingen man kommer till tals provocerar förstås, men det är inte där skon klämmer. Den stora skavsårsblåsan är själva ämnet för boken: en lyckad skilsmässa. Att ta sig rätten att känna glädje efter att ha "misslyckats" med formulär 1A i livet.
Ilskan över "Happy, happy" har på sina håll ursäktats med att boken är totalt onödig, eftersom det är var och ens rätt och ensak att skilja sig om den vill. Måste man verkligen skriva en bok om hur kul det är att skilja sig?
Självklart är det inte sant att boken är "onödig". Folk hade inte rasat över att någon eller några skrivit en bok som inte är livsviktig att ha i bokhyllan. I så fall hade det blivit folkstorm varenda gång en ny deckare placerats ut på bestsellerhyllan.
Jag ska förklara varför jag liknar stormen kring "Happy, happy" vid densamma runt Kinapuffar, hbt och kvinnokamp:
Liksom en icke-asiat har svårt att sätta sig in i hur det känns att ständigt mötas av nidbilder som den på Kinapuffpåsen, och likt en heterosexuell inte begriper varför bögarna går runt och tjoar år efter år när de till och med får gifta sig i kyrkan nu för tiden, så är det svårt för människor i lyckliga äktenskap att lämna plats åt samtal om olyckliga äktenskap och skilsmässans potential. Det är som att vi tror att det bara finns utrymme för en livsstil i vårt samhälle, och varje gång en minoritet tar sig ton och kräver sin rätt att få vara med så hotas vår rätt att få leva våra liv på våra vanliga sätt.
Som att för varje kändis som kommer ut som homosexuell så blir förmågan att gilla folk av motsatt kön mer och mer pervers. Som att för varje skämt om kineser och negrer som kritiseras så krymper rätten att få vara vit i nyllet.
Som att varje gång någon erkänner att skilsmässan blev en räddning, så tar ens eget äktenskap ett steg närmre avgrunden. Som att det nödvändigtvis måste vara bu eller bä, som att vi inte kan leva i harmoni och acceptera varandras val.
Som att alla århundraden av förtryck och främlingsförakt nu ska vända sig emot oss och göra oss "vanliga" till de nya slavarna.
Det talas ofta om att politiken inte ska ta sig in i folks privatliv, inte bestämma hur vi lever tillsammans i familjen. Man ska till exempel inte skriva "hurtiga" böcker som "propagerar" för ett allt för lättvindigt uttagande av skilsmässa.
Som om vi idag befann oss i ett drömsamhälle där och var och en var fri att göra sina val, men att höjda röster propsade för att deras udda livsstil skall upphöjas till allmän regel och norm. Klassisk kristdemokratsretorik.
För jag har aldrig hört en homosexuell säga att alla måste leva samkönat. Jag har aldrig hört en transa påstå att det är äckligt och perverst med män som klär sig i kostym och slips. Jag har aldrig hört någon propagera för strikta regler kring hur heterosexuella och till synes normala människor ska få skaffa barn. Jag har aldrig hört en barnlös vuxen oja sig över familjer som haft olyckan att gå genom livet med småungar i släptåg. Jag har aldrig hört någon kalla ett bröllop för ett misslyckande, eller en lycklig tvåsamhet för lättja och egoism.
Men jag har hört motsatsen. Många gånger.
Så är det då så konstigt att det skrivs böcker för att ge upprättelse till de som väljer en annan väg, de som hamnar utanför, som kämpar sig fram på stigar som inte vore hälften så besvärliga om inte de "vanliga" stod bredvid och buade ut dem?
Och framförallt: är det verkligen onödigt?
Men jag måste ju säga, att egentligen känner jag inte igen mig. Det här med skilsmässor är ju så oerhört vanligt - snart vanligare än långa, till synes lyckliga äktenskap -, och jag hör nästan aldrig (eller egentligen ALDRIG) någon som påstår att det inte finns vettiga skäl till att skilja sig.
SvaraRaderaIbland tycker jag dock att unga människor - rent generellt - är mer moraliska i det fallet, än såna i min egen generation.
Fast för övrigt tror jag inte så där värst mycket på "lyckliga skilsmässor". Det är alltid (nästan) någon som vill mer än den andre. Någon som hellre vill kämpa och försöka ännu ett tag .., någon som till varje pris INTE vill bryta upp.
SvaraRaderaAv alla jag känner, vet jag inte ett enda par som säger att det var "happy-happy".
Det kanske blev det - flera år senare - men oj, vad det tar tid!
Ja, visst är det vanligt med skilsmässor.
SvaraRaderaJag tror, nu när du har skrivit här, att det är lite av en åldersfråga. De flesta som skriver i boken, och främst initiativtagarna till den, är väl i trettioårsåldern. Jag kan tänka mig att i den åldern har man kanske en idealiserad bild av kärlek som håller livet ut och så, medan man i din ålder har hunnit se mer, både långvariga äktenskap och sådana som tagit slut. Just sjuttiotalisterna är väl rätt traditionsenliga också, sägs det väl? Eller jag kanske blandar ihop. I vilket fall så gör det kanske att man är väldigt avigt inställd till idén om att skilja sig. Jag är ju egentligen inte riktigt målgrupp för boken (även om ett parförhållande påminner om ett äktenskap).
Jag tror att boken är skriven för människor som funderar på skilsmässa men är rädda för att bli ensamma och olyckliga. Eller som stöd för de som skiljer sig och kanske upplever att det finns ett motstånd i samhället och bland vännerna, inte minst en påtvingad skuld.
Nej, lyckliga skilsmässor är nog otroligt ovanliga, självklart gör det ont oavsett om man lämnar eller blir lämnad. "Happy, happy" är ett lite hurtigt och kanske provocerande namn men jag tror det mer syftar på att livet inte behöver vara slut efter att kärleken gått i kras. Kanske är det mer happy för den som lämnar, eftersom den kanske var i störst behov av att bryta sig ut.
Det är intressant med äktenskap och förhållanden - så mycket har ju hänt. I farmors generation gifte man sig ung och höll ihop. Bland mina vänner är det väldigt vanligt med så kallade one night stands så det är ju på något sätt tvärtemot nu. Det är väl omöjligt att säga vad som är bäst, och kanske finns det inget svar på den frågan. Folk trivs med att leva sina liv på olika sätt och jag tror det finns utrymme i framtiden att leva som singel, gift eller hur man vill utan att bli dömd.