Jag har läst Pojkarna

De tre knappt tonåriga flickorna Kim, Bella och Momo har sin vänskap som skydd mot den orättvisa omvärlden. I skolan finns tafsande pojkhänder och förnedrande underläge, hemma ovetande och frånvarande föräldrar. Men Bellas växthus är en frizon, en trygg mötesplats som sjuder av liv. Och det är där det händer. De tre smakar nektar från en alldeles speciell, okänd blomma, och förvandlas för en natt till något helt annat.
För Bella och Momo är det en intressant erfarenhet, men för Kim, som också är berättarjaget, är det något mer. Det blir en besatthet, det blir hennes liv. En ny värld öppnar sig och inte minst en ny Kim, som långsamt tränger bort den hon var förut.
"Pojkarna" är en både spännande och djupt poetisk roman som kan, och bör, läsas av både ungdomar och vuxna. Den väcker frågor och tankar, den vänder och vrider modigt på begrepp och verklighet. Här finns många sidor och infallsvinklar men inga enkla svar.
Jessica Schiefauer lämnar konsekvent vardagslivet åt sidan och fördjupar sig i natten och det andra livet. I några få stycken avhandlas hemförhållanden och plågsamma gymnastiklektioner, men mer än så behövs inte. Det är inte verkligheten som är det viktiga utan det som tar vid där den slutar. Det drömlika, det som är otroligt, magiskt och annorlunda.
"Pojkarna" kan ses som en fantastisk saga, men också som en elegi över vuxendomens intrång i barnets kropp och tillvaro. Den kan fungera som en stridsskrift mot orättvisor eller som en berättelse om att hitta och förlora sig själv. Kanske bäst som allt detta på en och samma gång.