Stolthet och förfall

När jag var liten var jag stolt över två saker.

Ett: Jag fick inte lika ont av saker som andra fick. Eller, jag visade det inte. Inte för att jag speciellt ofta utsattes för våld; jag var en modest liten människa som det inte fanns någon direkt anledning att känna sig provocerad av, i alla fall inte som kille, och alla vet ju att det är killarna som står för våldet och tjejerna för onda blickar och elakt prat. Till exempel om man gör misstaget att sitta naken på bänken i omklädningsrummet (= äckligt).

Men, om någon nu utsatte mig för någon form av omild fysisk behandling, så var jag inte den som visade mig svag i första taget. Jag vet inte om jag helt enkelt inte fattade att det förväntades av mig att jag skulle låtsas ha högre smärttröskel än en genomsnittlig kille eftersom jag var tjej. Eller om jag inte begrep kopplingen mellan att känna smärta och att signalera smärta till omvärlden.
Men jag vet att en fröken brände mitt finger med ett strykjärn, att en häst nafsade mig i armen (det gjorde skitont och jag fick ett stort blåmärke) och att en kille i klassen brukade slå mig. (Jag brukade nypas tillbaka. Han sa att jag var den värsta tjejen och att han var rädd för mig.) Ingen av de gångerna visade jag med en min att det gjorde ont.

Den andra saken jag var stolt över var att jag inte grät när jag tittade på sorgliga filmer. Det fick ett abrupt slut när jag såg Titanic på bio. Jag lämnade biosalongen med en ynklig tår i ögonvrån, ytterst besviken över att jag gråtit + lite kär i Jack.
På senare år har jag gråtit till många filmer och när jag ser Titanic kan jag vara smådeppig i flera dagar. Jag har blivit en mes.