En betraktelse om den vackra kvinnan

Det finns bland vissa en uppfattning om att ständig objektifiering av kvinnokroppen skall ses som en komplimang till kvinnorna. Alla kvinnor kan eller ska känna sig stärkta och glada av att vissa kvinnor får utrymme att klä av sig och bli berömda för sin yttre.
Frågan man till exempel en så kallad flickfotograf eller journalisterna på ett herrmagasin, är de måna om att påvisa hur mycket respekt de har för kvinnor och hur hela deras yrke går ut på att hylla kvinnan. I själva verket är alltså all form av sexualisering och utfläkning av bantade kvinnolår och uppfyllda kvinnobröst en enda stor allomfattande hyllning till alla kvinnor världen över. Även de med celluliter, de överviktiga, de håriga, de kutryggiga, de gamla, de plattbröstade, de med påsar under ögonen, får man anta. För de är ju också kvinnor, och därmed "underbara" och "vackra", om man får tro de som gärna använder just dessa ord för att sammanfatta vad en kvinna är.

Bilderna är inte porriga eller snuskiga, de är konstnärliga. Hur många gånger har man inte hört den ursäkten från de mer eller mindre kända kvinnor som tackat ja till erbjudandet att låta kläderna falla för herrmagasinens fotografer: erotiska och konstnärliga bilder. Inte helt olika de bilder man ser i reklam, i damtidningar, på skivomslag och i film. Det är egentligen meningslöst att beskylla enstaka herrmagasin för att objektifiera kvinnor genom sina bildreportage, när hela världen svämmar över av bilder som är precis lika "porriga" eller "konstnärliga" eller vad man nu vill kalla dem.

Vill jag se konstnärliga bilder kan jag gå på ett museum eller galleri. Vill jag se "konstnärliga" bilder av en halvnaken kvinna kan jag göra vad sjutton jag vill - jag kan gå ut på stan eller sitta hemma, jag kan titta på tv eller läsa en tidning - bilderna är överallt. Den vackra kvinnokroppen blänker från tidningsomslagen i hyllan: från damtidningar, mammatidningar, bröllopstidningar, kvällstidningar, söndagsbilagor och så vidare. Påtagligt många tidskrifter riktade till kvinnor har hoppat på tåget och smäller även de upp "konstnärliga" bilder på särade läppar och brunglänsande lår på vart och vartannat uppslag.
Att påstå att denna likformade "kvinnohyllning" där photoshophjälpta kroppar med rynkfria ansikten, långa, släta ben, vita leenden, svarta ögonfransar, smala, rena fingrar, toppiga och jämnstora bröst, som blixtrar förbi i allt från reklampelare till tidningsreportage lämnar oss opåverkade är en så märklig inställning att den helt övergår mitt förstånd. Att tro att alla dessa "tröttsamma" kvinnor som nojar över sitt matintag och inte vågar gå utanför huset osminkade är uppkomna ur intet är ett tecken på enormt förakt för kvinnors intelligens.

Män utsätts också för krav på skönhet. I reklam för kalsonger och herrparfym är det snarare regel än undantag att magrutor och solbrända muskler visas upp. Så har det varit de senaste åren i en allt mer mansinriktad utseendeindustri.
De vackra kvinnokropparna förekommer i reklam för damunderkläder och i herrtidningar, men till skillnad från männens kroppar är det inte nog där. Förförisk kvinnlighet används för att sälja bilar, kalsonger, herrparfym, mat, skivor, filmer, möbler, kläder, tidningar, choklad och så vidare. Kvinnokroppar har sexualiserats i århundraden, medan manskroppens offentliga erotisering är en nyhet.
Så har också kvinnans yttre i alla tider använts som en indikator på hur duglig hon är som människa. En vacker hemmafru kan leva med en till det yttre ful och frånstötande man, men det motsatta skulle knappast förekomma. Att vi från båda kön besitter en viss ytlighet i vårt första urval är förstås delvis sant, men tar inte udden av det faktum att kvinnor direkt kopplas till skönhet och dess varande eller icke varande, medan män får möjlighet att imponera med egenskaper såsom kunnighet, klokhet eller godhet.

Det handlar inte så mycket om att heterosexuella män självmant ställer krav på att deras partners skall vara inget annat än praktföremål, utan mer om att samhället tilldelar kvinnan denna roll: rollen som handlingskraftig och besittare av inre egenskaper är ju redan upptagen - och i ett system där det viktigaste är att kvinna och man är varandras motpoler kan sådana roller och egenskaper inte delas.

I film och tidningar, om än inte så ofta i reklam, finns utrymme för män att vara korkade eller kloka, roliga eller tråkiga, feta eller smala, fula eller snygga, unga eller gamla. I samma filmer och samma tidningar finns ett osynligt nålsöga för kvinnor som har "för många" kilon och rynkor eller på annat sätt misslyckats med att vara behagfulla till det yttre.
I alla de "konstnärliga" bilderna hyllas samma sorts kvinna: den vackra, fullständiga, undergivna kvinnan som spelar sin roll väl och till fullo har putsat sitt yttre för att få vara med i spelet.
Det är inte en hyllning till kvinnan, det är en hyllning till skönhet ur ett snävt perspektiv, där skönhet är på förhand definierat av någon annan än den som tar del av bilden.

Kvinnorna på bilderna är inte där för att tala om det politiska läget i Afghanistan. De är inte där för att dela med sig av sina tankar om att bli gammal. De är inte där för att berätta om vad som gör dem förbannade eller lyckliga. De är inte där för att snacka, för att ha ett djup. De är där för att upprätthålla den ytliga synen på kvinnan som sexobjekt och underlägsen mannen inom alla andra områden än just området som berör utseende och behagfullhet. Samma tragiska kvinnosyn som hållit kvinnor tillbaka i hundratals år, och som vi, män och kvinnor, tillsammans har upprätthållit och än idag upprätthåller genom att vägra se konsekvenserna av vår egen hetsjakt på det åtråvärda yttre vi tror ska öppna dörrar när de i själva verket stänger in oss.
Denna hopplösa perfektionshets som hindrar kvinnor från att slappna av och lägga sina liv och sin lust på det som känns viktigt för dem själva.

Därför kan jag inte ta de "konstnärliga" bilderna som en hyllning till kvinnan, utan bara som ett smärre hån mot densamma.