Jag har läst Kärlekens Historia

Kärlekens Historia är inte en bok jag hade valt självmant. Baksidestexten för tankarna till filmen Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta och andra starkt romantiska berättelser som ligger så långt bort från min smak man kan komma. Men min gudmor rekommenderade mig (eller mest kommenderade kanske) att läsa författaren Nicole Krauss, och när jag sedan fick den här boken i gåva av lärarna på skrivarlinjen, såg jag mig manad att ge den en chans.

Kärlekens historia handlar om ett antal olika personer, med den åldrade Leo Gursky i spetsen. Denne man charmerar mig genast med sin vardagliga sårbarhet och sina tafatta försök att närma sig andra människor. Leo är en man vars tankar och berättelser jag gärna lyssnar till.
Därför stör det mig något när den åldrade lunken bryts av och berättelsen tas över av en ung flicka, som till en början inte har någon koppling till det jag tidigare läst. Det tar också lång tid för mig att bli vän med flickan, som jag upplever som lite krystad och omotiverat engagerad i andras liv. Hon heter Alma; liksom kvinnan Leo en gång älskade, och liksom kvinnan i en bok (med samma namn som Krauss bok) som utgör något slags gemensam nämnare hos de olika karaktärerna.
Här kan anas ett mönster, men det ska dröja ända till slutet av boken innan alla trådar knyts ihop och frågorna får sina svar. Flera gånger måste jag lägga ifrån mig boken och fundera. Vem är vem, och när, och var?

Flickans besatta jakt på sin namne påminner om Jonathan Saffran Foers Extremt Högt Otroligt Nära där en lillgammal pojke på ett liknande sätt letar efter låset till en mystisk nyckel.
Det är svårt att undgå att nämna Saffran Foer, eftersom hans och Nicole Krauss sätt att skriva påminner så mycket om varandra att de skulle kunna vara samma person. Båda blandar gärna in en nypa magisk realism i sina berättelser som i övrigt är späckade med smärtsam kärlek, märkliga ödesnycker och ett storslaget sökande efter livets mening. Båda balanserar på en smal linje mellan högtravande melodram och humoristisk ömhet. För min del så snubblar Kärlekens Historia stundtals ner i det första facket, för att sedan resa sig och hamna i det andra.

Det händer så mycket i Kärlekens Historia, så många röster får tala och så många små ledtrådar placeras ut, att det är omöjligt att redogöra för alla. Men de många små delarna har alla en given plats i boken och bildar tillsammans en pusselbild som på bokens sista sida får sin slutgiltiga förklaring. Det är denna mångfald som räddar läsaren från överdoser och istället skänker en smakfull kompott av både romantik och tristess, dödslängtan och hopp, tankfullhet och barnslig iver.