Tisdag

Idag är jag inte på humör alls.
I söndags natt kom vi hem från semestern och allt kändes så bra. Lägenheten var så stor och kändes så ren och ny. Ett nytt liv var på gång. Vi skulle börja träna på riktigt, det låg i luften. Vi skulle äta mer frukt och vara glada och må bra.

Sen kom idag.
Och jag vet, man har ett eget ansvar och man kan styra sina tankar och så där. Hjärnan är plastisk. Är jag deppig så är det mitt eget fel och jag får helt enkelt skärpa mig. Men jag har liksom ingen ork.

Det är märkligt det där. Vissa dagar funkar vardagen bra. Det som ska göras görs. Diska disken. Mejla mejlen. Betala betalningarna. Mata maten. Duscha duschen. Osv.
Andra dagar finns det ingen ork för detta.
Nu har jag skickat iväg ett mejl och kan klappa mig på axeln. Men det var så mycket mer som skulle göras. En helt annan dag vet jag att jag skulle fixa det bra. Jag är inget under av effektivitet men jag skulle i alla fall sätta igång med saker och komma nån vart.
Idag är jag fast i träsket.
Jag är rädd för att träffa människor. Orkar inte. Vill inte visa mig ute. Har påsar under ögonen.

Allting känns liksom rörigt, förbaskat rörigt. Jag kan inte sätta fingret på det. Och allt jag måste bättra på ringer i huvudet. Le mer. Var trevligare. Ta initiativ. Ta ansvar. Var inte tråkig. Var inte så inbunden. Visa känslor. Bejaka. Bjud till lite.
Jag har identitetskriser som vanligt. Vem är jag och vem borde jag vara? Vem tror andra att jag är? Hur ska jag kunna tycka om mig själv om jag inte fungerar eller ens vet vem jag är? Och kanske den största frågan av alla: varför i helsike finns det inga självhjälpsböcker som handlar om just de här problemen? Bah.
Jag önskar att jag kunde byta ut mig och bli någon annan för ett tag. Om någon vill vara jag så är det bara att höra av sig, jag byter gärna.

Nu ska jag försöka posta det här inlägget utan att ha dåligt samvete över att jag inte är normal och glad som man ska vara. Förlåt förlåt att jag plågar min omgivning med detta. Det blir nog bättre snart. Snart så.