Som utlovat går alla svackor tillbaka till normalläge (om man är så pass lyckligt lottad att man har ett läge som är positivt och det läget går att räkna som ett normalläge). Nu är jag i det läget, och för att göra en the Sims-liknelse skulle jag nog säga att jag har i alla fall två gröna pluppar i humörsmätaren (den där humörsmätaren är ju fantastisk. Alla borde ha en).
Jag tror jag vet vad det beror på, att jag mår bättre. Jag tror att det beror på biblioteket.
Eftersom jag har arbete förlagt till denna lokal på tisdagar så begav jag mig dit. Genast kändes det bättre med allting. Efter två timmar kändes det bara bra, och som grädde på moset gick jag och skördade klassiker bland bokhyllorna och fick med mig en god fångst hem.
Det är underligt hur biblioteket fungerar på mig. För så här ligger det till: jag kan låna med mig en hel hög böcker hem och sen inte öppna en enda en av dem.
Själva böckerna i sig, deras form, att de finns där, ger mig nästan lika mycket som läsandet av dem. Att vandra bland bokhyllor är den bästa medicinen för min själ.
För övrigt tycker jag att det är ett mirakel (åh vad det är svårt att använda detta ord nu för tiden... tankarna går direkt till en viss låt i en viss musiktävling) att man kan skriva böcker. Jag förstår ärligt talat inte hur det går till. Min respekt och förundran inför alla dessa människor som suttit och skapat alla dessa litterära mästerverk är lika stor som inför de som behärskar otroligt invecklade matematiska ekvationer eller vet hur en dator är ihopbyggd in i minsta detalj. Det övergår mitt förstånd helt och hållet.
Kanske låter det märkligt att jag, som själv aspirerat på författartitel, skulle tycka att det var en så obegriplig och övermäktig konst - men det tycker jag. Det blir kanske aldrig någon bok för min del - mina tankar är så splittrade att jag knappt kan avsluta ett resonemang i huvudet och att avsluta en bok är i det närmaste hopplöst. Men man vet aldrig. Vi får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar