Jag har sett Det Regnar Köttbullar

Apokalyps är kanske det hetaste temat på film just nu.
Men ingen har nog tänkt på att kombinera apokalyps och mat förut. Och då menar jag inte i form av matbrist, utan enorma pizzaslicear och spaghettiorkaner som anfaller mänskligheten!
Detta är, i alla fall enligt mig, ett smärre genidrag.

Historien tar sin början på en liten skit-ö ute i Atlanten, som styrs av en klassiskt egotrippad borgmästare och vars enda och misslyckade export är äckliga sardiner.
Den unge vetenskapsmannen Flint (utan glasögon, men med spretigt hår såklart) är ett missförstått geni, och hans far är en inbunden och fåordig typ med extremt buskiga ögonbryn - en komisk men finstämd karikatyr.
Flint har sedan barnsben kämpat för att bli uppfinnare istället för att arbeta i pappans fiskbutik. Och en dag testar han en manick som för alltid skall förändra livet inte bara för honom själv, utan för hela staden, kanske hela världen. Det rör sig om en mattransformator, som gör vatten till mat (vilket jag inte kan låta bli att ställa mig skeptisk till... men det är ju film!).
Av en ren olyckshändelse sätter dock maskinen fart upp i himlen, och den kommer inte ner igen.
Men istället för att bli ännu en meningslös mackapär börjar den omvandla väderleken till maträtter, och det dröjer inte länge innan den på sardiner utleda befolkningen hyllar Flint och han blir älskad och uppskattad av alla - utom sin far, som anar det värsta.

Karaktärerna är den ena största behållningen i den här filmen.
Flints pappa är som hämtad ur verkliga livet.
Stadens kändis, den nu vuxne man som sedan barnsben varit symbol för sardinfabrikens varor, börjar som en klassiskt odräglig typ, men gör en intressant och komisk utveckling via identitetskris när hela hans kändisskap fallerar.
Väderreportern Sam som lär känna Flint och inför honom vågar visa sitt rätta jag - en nörd - utgör en uppfräschad positiv kvinnostereotyp (i övrigt förekommer det väldigt få kvinnor). Romansen dem två emellan känns också ovanligt simpelt charmig.
I övrigt kan nämnas den extremt akrobatiske polismannen som gör allt för sin son samt Sams diskret humoristiske kameraman som har ett par iskalla repliker i slutet.

Komponent nummer två är det visuella. Det är en smått fantastisk upplevelse att se människor fly för sitt liv från laviner av överdimensionerad mat. Och då har jag inte sett den här filmen på en bioduk (tyvärr) utan på en datorskärm.

Avlägset påminner Det Regnar Köttbullar mig om Wall-E. Även om det här är en helt annan film, anar jag att det någonstans bland blodiga biffar och kolasås döljer sig en kritik mot överflödssamhället, precis som i Wall-E.

Ps. Sony ligger bakom den här filmen, som även kan ses i 3D, och berättelsen är från början en barnbok.

Måndag

Kanske skulle ha en skrivblogg. Enbart för eget intresse. Varför inte.
Peppa på sig själv.
Idag har jag fått dystopin hissad och berömd. Ätit två karameller med svartvinbärssmak samt druckit dito thé.

Det snöar. Jag hatar måndagar, för de kräver fysisk aktivitet i form av att gå till och från affären mm. Bläää.

Idag och jag

Detta är mitt hundrade inlägg.
I detta nu ligger jag och sover. Pannan är utslätat i viloläget, jag ligger lugnt och stilla men andas och är varm. Läpparna är läkta, naglarna jämna och fina, och huden ren.
Jag sover och jag skall vakna. Jag vaknar till en värld där jag är en riktig människa som kan och vill och orkar göra rätt för mig. Jag vaknar till en tillvaro där ingen är orolig för mig, och där jag aldrig skulle komma på nåt så dumt som att linda in mig hundra varv i ursäkter över ursäkter. Jag vaknar till ett jag som inte lägger ut sitt patetiska liv på internet, och som, om det nu ändå förekom, inte skämdes för det. Jag vaknar och går pigg och utvilad till dagens lektion, jag har gjort min läxa och är nöjd med allt jag skrivit på sistone.

Nej, jag sover inte nu. Men snart. Och jag mår ganska bra, jag är bara trött.

Läpproblem

Det sägs att ett överanvändande av cerat eller läppsalvor av olika slag gör huden på läpparna känsligare, och att det därför är bra att använda sig av ovan nämnda i rimliga doser.
Frågan är hur stora dessa doser bör vara.
Om vintrarna, när huden får för sig att börja självdestruera sig, händer det att jag skiter i att skaffa cerat och istället härdar ut med mina trasiga läppar. Det ger dock inga skojiga resultat. Då byter jag spår och köper ett cerat som jag använder flitigt. För flitigt? Ja, det verkar inte bättre.
Det säger bara slurp så har de torkat ut igen, och så fort de torkat ut upptäcker mina monstertänder att här finns det minsann godsaker! Mumma mumma och tugga tugga tills det blöder.
Detta är ju ett moment 22 (och jag upphör aldrig att fascineras över hur många gånger
jag lyckas hamna i situationer som kan betecknas med denna litterära referens, oj oj).
Vad tycker ni att jag ska göra, kära läsare?
Rösta i kommentarerna vettja, bästa förslaget får en pözzz med mina uttorkade fnasläppar.

Lilla jante och lilla jag

Man blir nog inte avskydd för att man är sig själv, av de flesta.
Men man kan bli avskydd om man gör för stor grej av sig själv, syns och hörs för mycket och inte håller sig på mattan. Om man helt enkelt tror att man är nåt märkvärdigt.

Det slog mig att folk som känner mig antagligen tycker om mig och accepterar mig precis som jag är. Och att en orsak till att jag blir omtyckt är att jag inte skyltar med något utan framstår som mycket modest och mjuk i kanterna.
Jag vill ju bli omtyckt. Jag vill ju inte bli hatad.

Utan

När man ger upp konstruerad moral som kompass återstår bara orsak och verkan.

Dygd

Ibland försöker jag välja färg för att ta mig ur gråzonen. Det finns en hel palett att välja mellan.
Det lockar, det kan utgöra en stark frestelse att drapera sig i starka färger och gå ut inför allas blickar och bli sedd. Drömmar om att dansa och sväva. Sådant som inte finns.

Ibland speglar jag mig överallt där jag kan hitta, men det är inte så lätt att hitta. Hittar jag, så behåller jag ändå bilden för mig själv. Det är inget märkvärdigt att synas och höras. Det är inte bra att förhäva sig.

Och att välja, är inte bara ett definitivt beslut som kan ifrågasättas och granskas - det öppnar också ett kryphål för lögner och förfalskning. Mina färger kan vara falska. Jag kan ha ljugit för alla inklusive mig själv. Ingen kan veta.

Jag är inte som alla andra, men det som skiljer oss är mest att jag aldrig har valt. Jag sparar saker inom mig, jag tar fram dem ibland, jag bär dem till och med som små accessoarer. Men jag är beredd att gömma undan, förneka och ironisera. Och det hörs inte eller syns, det märks inte. Jag är trygg.

Jag rullar mig inte i färger. Jag speglar mig inte i världen. Jag håller mig innanför uppritade linjer och är stolt över det lilla lilla som utgör en hemlig kärna.
Andra må leva med färgerna utåt, men jag behåller allt så djupt inne att det förblir en hemlighet även för mig.