Jag har så lätt att ta åt mig. Och jag vet att det är fult och skämmigt att ta åt sig (jag tror att i och med agget mot jantelagar har det blivit oerhört viktigt att aldrig bry sig om vad andra tycker, att alltid skrika högst och trampa hårt på andra; ni vet, pendeln svänger) men sån är jag och det är jag ju inte ens ensam om.
Hur som helst. Jag har ju alltid varit lite konstig. Eller, lite annorlunda, lite gått mot strömmen och så där. Kanske inte riktigt haft en lika stark drift att passa in, inte en lika stark skräck att hamna utanför, som andra verkar ha. Jag har också haft tur i och med att jag aldrig behövt ta de svåra konsekvenserna av att avvika; jag har alltid haft ett litet gäng där som fungerat socialt skyddsnät. Som den gången Linda sa att hon mådde illa av att sitta vid samma lunchbord som jag - och det hade säkert funkat som kränkning om det inte vore för att alla mina kompisar bara glodde på henne och tyckte att hon var ett riktigt as. Så, alltså, jag kanske inte har rätt att säga att det går att vara annorlunda. Jag har ju (oj, nu kommer det) mått fruktansvärt dåligt också, av att vara annorlunda, och jag gör det fortfarande, för jag tror att den som gör som alla andra och kan identifiera sig med en okritisk massa är så otroligt skyddad från identitetskriser, självkritik och existentiell förvirring.
Hur som helst så blir jag fortfarande så obekväm ibland, av vissa situationer. Som när man diskuterar kroppsbehåring, jag kan nästan känna mig en smula klaustrofobisk i och med att det är så FEL att inte raka sig, i och med att jag är så ensam om att inte raka mig, som att jag är utrotningshotad.
Eller som när jag läser om tolvåringar som sminkar sig och de säger, till och med psykologen säger, att det är säkrast, bäst, att passa in. Och då känner jag som ett slag, att jag har valt fel, jag gör fel och det är ingen idé att jag försöker. Jag kan få attacker av panik när jag vill förändra mig själv, för det går inte längre, jag vet inte hur jag ska ställa mig till att jag är så fruktansvärt konstig och onormal.
Jag vet inte hur jag ska ställa mig till den här världen över huvud taget. Cynismen i den liksom dränker mig.
Och jag tänker på mina barn som jag tänkte skaffa nån gång men tappar helt lusten för vad är det för vits. Det finns inga utopier, det finns bara cynism, mekanismer och ändlösa orättvisor. Och jag vet för övrigt inte exakt vad mina ideal är, jag vill mest bara få vara som jag är men jag är livrädd för kravet om att det inte är okej, inte alls okej, att inte anpassa sig. Det är som att världen hånar mig, vad tror jag egentligen, att jag kan förändra något, att det ska bli fred på jorden?
Och jag vill hemskt gärna vara till lags och jag vill hemskt gärna vara lite lagom liberal och acceptera andras livsval; men ibland är det som att andras livsval liksom trampar på mitt livsval eller spottar på det eller suckar åt det eller säger att det inte finns.
Jag vet inte vad jag vill. Att alla skall vara fria kanske. Fast det tror jag ju inte ens själv på, det är nog få som tror så lite som jag. (Jag tror bara vad jag vet, som Skalman skulle ha sagt, och jag kan tillägga att jag vet i princip ingenting.)
Min bot mot känslan av förbjudet utanförskap kan vara att umgås med alla dem som faktiskt accepterar mig som jag är. Det är många. Iallafall är det ingen som säger något, och då litar jag på dem. Men att hänga med folk på en folkhögskola är liksom speciellt, för att använda Hägglunds citat så är det ju inte verklighetens folk jag hänger med då, utan just de där genuspålästa politiskt medvetna ungdomarna som tycker om mig som jag är för att jag är ungefär som dem. Men någon annanstans finns det väl ändå en klick Elaka människor, eller Cyniker, och jag hatar dem så fruktansvärt mycket men de sitter ju i tidningsredaktionerna och i regeringen och överallt där man har makt. Så jag är dömd att förlora. Och jag vet inte om jag vill utkämpa det här kriget för jag känner mig inte som en hjälte utan mer som en patetisk nolla, ofta.
Eller som när jag tittar på nån film som slutar med att den fula tjejen inser hur roligt det är att vara vacker, och de har också sagt att om man säger emot är det för att man är avundsjuk. De har många sätt att trycka ner en och göra en förvirrad.
Det är mina känslor där som ni trampar på, men jag antar att ni har rätt till det enligt lag, det är ju en fri värld vi lever i.
För övrigt anser jag att liberaler är outsägligt igenkorkade.
Men det jag kanske skall försöka komma fram till här är att jag kan bli så ledsen när jag hör i omskrivningar att jag är löjlig som tror att nån skulle kunna bli accepterad som annorlunda
Och då är jag väl ändå inte ensam, inte ensam om att känna att jag inte vill få höra att mitt sätt att vara är fel, eller rent av att det inte finns. Och inte ensam om att försöka försvara mig mot dem som har så mycket större vapen, som nåt jävla u-landsmiffo mot USA fast de säger att det är fair play. My ass.
Och om jag "överreagerar", för det är ju ingen som "hoppar på mig personligen", så är det ändå mina känslor, och vad mina känslor säger är viktigt. Jag blir ledsen. Lättkränkt, gnällig, ledsen, förtvivlad, rädd, självdestruktiv. Det kan vara mitt fel eller nån annans. Jag vet inte vad någon menar att jag kunde gjort annorlunda. Jag vet inte varför det alltid måste vara den som är svag och får stryk som skall skämmas. Men jag tror inte att jag bara kan titta åt ett annat håll om det inte passar mig, för det tränger sig på liksom. Och jag tror inte att det hjälper hur mycket de än försöker intala mig att jag har fel, det föder bara ännu mer motstånd och ovilja i mig och vart det än leder mig kommer jag nog aldrig att bli Normal och flyta med. Det är liksom dödsdömt sen födseln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar