Ett annat sätt att tänka

Jag har mycket svårt att tro. Min hjärna är helt enkelt inte uppbyggd så att jag kan tro på saker, utan för mig gäller Skalman-principen: Jag tror bara det jag vet.
Och vad vet jag egentligen? Jag vet inte om jag anser att man verkligen kan veta något, men kanske att man kan tro ändå, tills vidare, tills ens världsbild åter vänds upp och ner och man får räkna om i alla tabeller.

I våras fick jag en diagnos. Den var - ur min synvinkel - väldigt mycket byggd på mitt grundliga sätt att tänka ut och dra slutsatser (eller rättare sagt låta bli att dra slutsatser eftersom jag aldrig kan vara 100% säker), och mitt sakliga betraktande av saker, med förnuftet som vägvisare och känsloimpulserna förpassade till skamvrån.
Det fanns annat också som spelade in, men så mycket som inte tydde på att jag skulle vara så udda som jag tror.

Och sen jag fick diagnosen har det hänt mycket.
* Min kroniska identitetskris nästan försvann. Det var bra.
* Jag började pressa mig själv ännu mer för att bli bra på saker, på ett nördigt sätt. Det var inte så bra eftersom jag suger på att lära mig saker - å andra sidan var det bra eftersom jag verkligen vill kunna saker och då krävs det väl en viss press? Nåväl, det där är en diskussion för sig själv.
* Jag slutade skämmas och vara arg på mig själv för vissa saker, och kände med en skräckblandad lättnad att jag i många fall kunde skylla på diagnosen. Det var nog mest bra.

Nu har jag börjat fundera igen.
Många säger att det är nåt slags skräpdiagnos, en sån som delas ut till höger och vänster fast det bara är ett fåtal som verkligen... liksom, förtjänar den.
Och jag är ju definitivt inte en av de få. Till exempel är jag hur socialt kompetent som helst, kan kallprata utan att blinka och får sällan problem med kommunikationen. Mina sinnesintryck är totalt neutrala, jag klarar allt från barnskrik och skarpt ljus till att bli pillad i håret utan att ens få huvudvärk.
Har inga som helst problem med hushållsarbete heller, eller annat praktiskt. Däremot har jag problem med att lära mig saker, anser jag själv - men därom är jag inte helt säker eftersom det ligger allt för mycket egna värderingar i den teorin. Kanske är jag helt enkelt ovanligt normalbegåvad?
Märkte häromdagen hur svårt jag hade att återupprepa fakta, stakade mig och stammade nästan, medan vanligt prat flyter på hur bra som helst. Jag är rädd att jag har en bild av hur speciellt och spännande jag skulle vilja vara, men inte är.

Jag kanske borde prata med Helena igen. Tror jag har hennes nummer på en lapp på anslagstavlan.
Jag är rädd att om jag tog bort diagnosen skulle jag börja tramsa med identitetskrisandet igen; diagnosen har liksom fungerat som en logisk förklaring till allt som kan vara konstigt.
Men jag har jättesvårt att i praktiken acceptera att jag kan vara annorlunda utan anledning, jag antar att det inte får tillträde till min världsbild om det inte finns en tydlig förklaring. Och finns det en tydlig förklaring, ja då uppkommer genast frågan om detta är ett problem som kan elimineras. Ungefär som forskning om orsaker till homosexualitet riskerar att bli forskning om hur man löser problemet med den sjuka perversiteten homosexualitet.
Så fungerar min hjärna. Eller inbillar jag mig bara? Är jag inte så rigid som jag tror? Har vi suttit och kommit på det tillsammans för att jag skall ha en ursäkt att ömka mig?

Jag är snuskigt självkritisk. Jag borde vara kritisk mot andra istället. Elaka människor till exempel.

Vet inte om det vore möjligt att träffa Helena. Hon gör ju nåt annat nu. Man kan inte tralla runt hur som helst och ta plats inom psykiatrin, så vitt jag begriper. Jag har haft tur (fast jag misstänker att det är enklare att få hjälp med lite hitten och ditten än verklig ångest och grava sjukdomar - dem orkar ingen ta hand om).

Hur hanterar andra människor att livet är en balansgång?