Mitt problem

Mitt problem är att jag inte har konkreta problem.
Jag har abstrakta problem. Problem med existensen, problem med moral, etik, filosofiska funderingar.
Jag har inte problem med att bussbiljetten är för dyr. Jag har inte problem med att min bästis har snackat skit om mig. Jag har inte problem med att TVn är trasig. Jag har inte problem med att jag är allvarligt sjuk. Jag har inte problem med att kylskåpet är tomt. Jag har inte problem med olycklig kärlek. Jag har inte problem med att pengarna inte räcker till. Jag har inte problem med att komma i baddräkten till sommaren. Jag har inte problem med att min arbetsplats är en hälsofara. Jag har inte problem med att min mormor inte kan acceptera min livsstil. Jag har inte problem med att få vänner. Jag har inte problem med att sköta hushållet. Jag har inte problem med psoriasis. Jag har inte problem med alkoholen. Jag har inte problem med att hinna köpa alla julklappar. Jag har inte problem med att jag stammar. Jag har inte problem med att jag och min partner bråkar för mycket.
Eller något annat i samma stil.

Jag har problem med att lista ut vart världen är på väg. Jag har problem med att räkna ut vad som händer efter döden. Jag har problem med att få klarhet i hur idealsamhället ser ut. Jag har problem med att lägga pusslet angående sociala koder och dess funktioner. Jag har problem med att förstå hur andra människor tänker. Jag har problem med att avgöra på ett djupare plan vad som är rätt och fel. Jag har problem med att förstå mig själv och placera in mig i systemet. Jag har problem med att få alla bitarna i systemet att passa ihop. Jag har problem med att begripa vad jag strävar efter.

Sådana är mina problem, ytterst abstrakta. Det är vad som skiljer mig från andra.
Något säger mig att konkreta problem är lättare att hantera.