Det förefaller mig som att jag glömt saker jag vill minnas, i stil med plikter och nödvändigheter. Kanske är det bara min sedvanliga egenskap att överdriva och måla fan på väggen i tid och otid.
Listan - för en sådan har jag, på datorn - talar sitt tydliga språk i och med att en klar majoritet av dess innehåll är exakt samma som stod där för två månader sen.
Jag läste nyss att få saker är så påfrestande som att ha något hängande över sig som aldrig blir avslutat. Jag vet inte, det är ju normaltillståndet för mig, och istället för att se den återkommande situationen som ett problem, ser jag mig själv som problemet och därmed är problemet olösligt och det finns ingen vits att engagera sig alls.
Jag kan inte sluta tänka på vilken förskräckligt dålig karaktär jag har, nu har jag tänkt på det i ett antal veckor och någonstans i bakhuvudet finns en ände på en tråd i ett projekt som går ut på att utsätta hela mig för extreme makeover, men så väl jag känner mig själv blir det aldrig av.
Tankarna sätter, som alltid, igång den filosofiska delen i mig och istället för att arbeta på mina sämre drag, arbetar jag på att kartlägga samhällets inställning till lättja, huruvida det är medfött eller inlärt, hur det skulle kunna påverkas och elimineras överlag i samhället, om olika generationer har olika syn på saken, om det finns fördelar med lättja och så vidare. Kanske är det bara en ursäkt för att slippa sätta igång, men framförallt är det en del av mig. Jag gör inte, jag tänker. Jag gör också, men mest på grund av att yttre faktorer knuffar in mig i banor jag själv aldrig riktigt beslutar mig för och med öppna armar emottager.
Sådan är jag. Det kan driva mig till vansinne, jag vill inte vara som jag är. Och det är inte synd om mig, såklart, eftersom jag aldrig gör något åt mina problem (fast huruvida man gör något tycker jag är en djupt filosofisk fråga; är inte varje människa dömd att handla utifrån sina premisser, varav ens psykiska spärrar är en del? Jag har aldrig trott på någon "fri vilja", men det kanske bara är ett sätt för mig att skylla ifrån mig. Men att skylla ifrån sig kanske är det enda sätt jag känner till att "göra något" åt situationen?). För övrigt är "synd om" en meningslös plattityd i dagens samhälle; ty syndomtyckande kan inte användas till någonting alls för mottagaren, och innehar därför inget som helst värde - det är helt enkelt inte önskvärt, utan det är något annat man söker. Förståelse kanske, hjälp, sällskap.
Det här är ju en oerhört intressant diskussion!
Men det visar ju bara ännu en gång på hur jag återfaller till att ägna mig åt det jag stimuleras av, nämligen filosofiska resonemang. När jag egentligen skulle prata om mina problem och hur eller vad jag kan göra åt dem.
Men jag försöker ju inte skylla ifrån mig, förstår ni; det jag vill säga är inte att det är någon annans fel eller att någon annan kan lösa dem. Bara jag kan göra något åt min situation; men det betyder inte att jag KAN göra något åt min situation. Kanske inte just nu, kanske saknar jag kunskapen om hur, för jag tror ju att brist på kunskap om alternativa handlingar ofta kan vara en anledning till att människor begår dåliga handlingar. Och vanans makt.
Kan vi omdefiniera begreppen? För jag tror inte förakt och påförande av skuld är konstruktivt för den som utsätts för det. (Fast det kanske också beror på personlighet? En sådan där efterfrågad tävlingsmänniska kanske skulle ta det som en härlig spark i baken att få några pikar. Tyvärr är jag inte tävlingsmänniska i en enda av mina celler; bara ännu ett av mina dåliga drag.)
För att skörda sådden av mina filosofiska kaosfrön; jag hyser ingen övertro på den fria viljan, och jag tycker att man snarare skall inrikta sig på hur problem kan lösas än vem som är skyldig till dem...
Vilket är helt uppåt väggarna att jag tycker, då jag själv går emot mina slutsatser totalt och fullkomligt i varje tanke och handling.
Jag och mina evinnerliga tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar