Som skrivare lever man ständigt med skräcken att vara pretentiös. Och med pretentiös menas att man använder sig av klyschor, saknar självdistans och att man inte får läsarens sympati på grund av att läsaren helt enkelt tycker att det man skriver är överdrivet och ointressant.
Idag har jag fått kritik på en text som, istället för att vara allvarlig, djup och stämningsfull, är utflippad, sjuk och - som man säger - rolig. Den hade gått hem hos läsarna. Nu föreslogs det att jag skulle utveckla karaktärerna och helst göra en hel jävla roman av hela skiten. Jag ställer mig positiv till detta förslag, även om jag som vanligt har skepsismen i ryggmärgen.
Jag har dock ett ganska kluvet förhållande till humor; jag ser det lite som en undanflykt, ett sätt att slippa vara allvarlig. Men det finns förstås humor med en allvarlig underton, och humor är ju trots allt något som hör livet till och inte går att leva utan.
Så! Faväl till allvaret, svårmodet - det känns ganska skönt, fritt och kreativt att ta farväl av diskbänksrealismen - välkommen du skruvade nya värld, där allt kan hända.
Humor är också en metod med vilken man kan tackla de allra dystraste och svåraste ämnena.
SvaraRaderaja, jag börjar inse det. en överlevnadsteknik kanske.
SvaraRaderaJag stötte ihop med Kurt Vonnegut i New York för många år sedan, när han var min favoritförfattare och sprakade av humor i sina böcker. Men hans uppenbarelse var dyster som själva liemannen. Han hade säkert humorn som ett sätt att härda ut.
SvaraRaderaNågra ingredienser i tillvaron skänker ett slags tröst: humorn är en av dem, skönheten (om än blott i betraktarens öga) en annan.