Normernas vara eller icke vara ur ett moralfilosofiskt perspektiv

Nu över till filosofi.

Jag tänker väldigt mycket på normer; ur ett skulle jag vilja säga djupare och mer komplext perspektiv än man vanligtvis tänker kring normer.
Jag kan tyvärr omöjligt veta hur samhället fungerade före min tid, men så vitt jag förstår så är den tid vi lever i idag mer öppen för debatt och ifrågasättande av normer än förr - om det beror på kyrkans sekularisering, internet, globaliseringen eller någon annan nymodighet tänker jag inte gå in på här och nu.

I vilket fall så snackas det mycket (ja, jag är förstås inte helt objektiv eftersom jag läser och dras till ämnet - tyvärr kan jag inte heller veta hur pass "sann" min tolkning av världen är) om normer och att bryta dessa.
Hade jag varit en lite enklare människa så hade jag säkert hakat på trenden och associerat ordet "normer" till något dåligt, förtryckande och ofritt som bör bekämpas.
Nu är jag väl klarsynt nog att vara kritisk till normer, men också klarsynt nog att inte helt okritiskt slåss emot själva begreppet.
Eller, sett på ett annat sätt - tyvärr kommer jag aldrig så långt som att ställa mig för eller emot någonting, eftersom jag alltid hittar en filosofisk vinkling att haka upp mig på och sen är jag fast i den diskussionen med mig själv.

För mig är begreppet "normer" så pass intressant att jag inte kan kasta ut badvattnet för den lilla risken att barnet åker med - om ni förstår.
Normer är vad vi människor har för att kunna fungera i samklang med varandra. Och de är så pass komplexa att det inte går att säga varken att de är dåliga eller bra.
Hjärnan lever för att tolka vår omvärld, och det är så gott som omöjligt att helt sudda bort behovet av att på förhand bestämma egenskaper på en person eller ett föremål som vi egentligen ännu inte vet något om. Det är en säkerhetsåtgärd och ett sätt att förenkla världen något oerhört för vår avancerade hjärna.
Nu talar jag nog mer om fördomar; i de banor jag hittills tänkt kan jag inte frikoppla normer från fördomar av ganska uppenbara skäl.
Jag har själv oerhört mycket fördomar, som vid en närmare anblick ibland är rent komiska i sin brist på ordentligt underlag. Det bästa man kan göra för att inte bli en fördomsfull och inskränkt person är så vitt jag vet att försöka vara medveten om sina egna brister; sin förmåga att dra förhastade slutsatser; och att våga ha en öppen attityd till saker.
Men nog om fördomar.

Mer om normer.
Som ni säkert förstår, om ni tänker efter lite, finns det vissa bra normer. Eller kan man säga så, egentligen? Jag kommer till det senare.
När jag gick i lågstadiet utarbetades i klassen en lista på "Normer och regler" - sådant som att hålla upp dörren för varandra och inte retas. Det var antagligen första gången jag hörde ordet "normer" och då var det ju i en positiv mening.
Tyvärr går det inte att dela upp normer i dåliga och bra sådana. Att killar enligt våra normer inte bör bära kvinnokläder kan vara en väldigt besvärlig och tråkig norm för vissa. Det vore lätt att säga att det är en dålig norm, eftersom den begränsar livsutrymmet och friheten för vissa - men vem har egentligen rätten att besluta om detta?
Att man inte får aga sina barn är en annan norm - de flesta skulle reagera med bestörtning och avsky om de fick höra om en förälder som slår sitt barn. Men om nu föräldern till barnet känner att denna norm är ett problem och ett begränsande - vem kan säga att föräldern har fel och någon annan har rätt? Är det majoriteten som skall besluta om denna enskilda förälders handlande?
Förr då, när det var en norm att man faktiskt slog sina barn i Sverige - var det en dålig norm då? Där håller inte tanken om majoritetens patent på att ha rätt längre.
När blev det rätta rätt?

Ingenting är självklart.
Och tar man två så extrema exempel som att det är fel att döda och rätt att älska den man vill, så kan hela den här filosofiska diskussionen verka flummig och onödig.
Men det finns förstås många exempel på moraliska tvister som hamnar mellan stolarna, och inte ens det enkla är självklart om man vågar titta närmre.
Är det fel att döda någon för att rädda någon annan, är ett klassiskt exempel. Och om man nu får älska vem man vill, får man då älska ett djur, eller ett föremål? (Det kan tyckas löjligt och extremt att dra sådana paralleller, men av dessa anledningar har jag alltid ställt mig väldigt skeptisk till den allt för hurtiga frasen "all kärlek är bra kärlek", övertygad om att de som bär en sådan pin eller t-shirt inte brytt sig om att tänka i dessa banor.)

Jag kan ha en åsikt om saker, men av nån anledning envisas jag med att ifrågasätta den hela tiden, och gång på gång går jag igenom på vilka moralfilosofiska grundvalar jag bygger mina antaganden. Som att det någon gång skulle kunna gå att skapa en vattentät åsikt utan akilleshälar - jag kämpar ständigt emot omöjligheterna.
Jag är ganska så säker på att andra människor inte fungerar så här - men jag kan ha fel.
Om jag har fel så måste jag säga - wow, vilka supermänniskor ni är, jag antar att ni jobbar arslet av er dag som natt för att orka med. Eller så är det bara jag som är totalt tappad bakom flötet alla kategorier fast ingen någonsin haft hjärta att säga det till mig.
"Ryktesvägen" har jag hört att andra människor använder sig av intuitiv känsla för att bilda sig en åsikt, och det är något jag brukar försöka tänka på att prova lite själv (dock inte utan att först tänka igenom huruvida det är nyttoetiskt, egoistiskt, konstruktivt för mig och för samhället).

För övrigt.
Det enda jag kommit fram till som till 100% berättigar mina stundtals radikala åsikter är att förändring är ett naturtillstånd och något helt oundvikligt - att det gamla evinnerligen måste bytas ut mot det nya och rörelse och friktion ständigt bör förekomma för att världen skall kunna fortsätta existera.
Det är nog min bästa slutsats och för mig är den säker som amen i kyrkan. Jag vet att hela existensen bygger på att allt byts ut, utvecklas, avvecklas och återvinns i nya modeller och former. Hur jag egentligen kan veta så säkert att det är så orkar jag faktiskt inte tänka på.