Stridsskrift mot kärlekslyrik inom musikvärlden

Jag vet, jag borde ge mig, men det är en sak jag tänkt skriva om länge.
Ämnet är låttexter, och dessas tendens att handla om kärlek. Det har fascinerat mig så länge jag kan minnas.
Varför, varför, varför anser en majoritet av alla som skriver låtar att det verkligen inte finns något mer i livet att ta upp än känslan av att vara kär?
Ja, jag förstår att jag verkar konstig och dum som ställer en sådan fråga - men det är sån jag är. Saker går mig inte obemärkt förbi som det gör hos andra. Saker är inte självklara, som jag nämnde förut.

Jag försöker förstå varför det går inflation i kärlekstema i musik.
Kanske för att det är så enkelt att skriva om? Det är nog min starkaste teori. Vem som helst kan plocka fram känslan av att vara kär (om man inte har den i sig har man lärt sig den tack vare alla föregångare) och skriva "I love you, when I see you I feel happy, I want to touch you, I hope you feel the same way too".
Det är ungefär lika enkelt som att skriva en Tunnan och Moroten-låt om bajs och kuk och rövhål. Ta några klyschor och rör ihop så har du en hit.

Ja, det stör mig. Jag tycker det är oerhört konstigt att ingen någonsin reagerar och säger "Hallå, nu har vi skrivit låtar om kärlek i femhundra år, är det inte dags att vi hittar ett nytt tema?"
Ja, det finns såklart undantag. Men även de artister som skriver djupare texter om tex samhällspolitik eller att må dåligt blandar gärna in en rejäl portion kärlek.
Så när jag hittar en artist som har vett att ägna tankar åt annat än bara "I love you baby, do you love me?" så faller i de flesta fall även denne till föga och rör ihop ett gäng visor om Den Stora Kärleken, som för att försäkra sig om att inte vara för udda och nyskapande.

Jag tycker det är underligt att inte fler upplever en skriande brist på verklighet, ett behov av att få känna igen sig i något annat än en fluffigt rosa historia om att komma till himlen när man kysser någon (behöver vi för övrigt verkligen romantisera kärleken, överdriva den och sockra den?).
Jag tycker att det är märkligt att man kan komma undan med att sjunga sig igenom en hel karriär med en repertoar bestående av enbart kärlekssånger. Att ingen reagerar och säger "hallå där, har du verkligen ingenting mer att säga dina medmänniskor, nu när du har chansen?".
En annan märklig sak tycker jag är en och annan som varit gift med samma person i typ hundra år, och ändå lyckas bajsa ur sig femtio låtar om falling in love.

Och då kan man förstås säga att det är musiken som är det viktiga, texten finns bara där som utfyllnad, det viktigaste är upplevelsen av musiken.
För min egen personliga del måste jag säga att upplevelsen förstörs när jag upplever att texten är ett enda blaha som inte betyder ett skit. Det känns faktiskt som att någon ljuger mig upp i ansiktet, gång på gång. Som att det rör sig nån slags konspiration för att inbilla hela världens befolkning om att ingenting är viktigt annat än att bli kär, kyssas, röra vid varandra, gifta sig och bli kär på nytt i en oändlighet.
Ja, det är väl viktigt, men det finns väl för sjutton gubbar annat i livet som berör och betyder något? Eller? Svara mig, alla ni storheter som gjort er ett namn på att sjunga jävligt bra och snyggt, men aldrig vågat lämna den trygga kärleksnarkosen!