Evig sommar

Det började som en sommardag. Förväntningar och enkom lycka i den surrande luften, gräset grönt på alla sidor om dig och himlen så mjuk och barmhärtig i sin drömska blåton.
Där klev du ur dina slitna unkna gummiskor, lämnade dem bakom dig och beträdde gräsets fuktiga energi med beslutsamma, varma tår. Gammal svett blandades ut med frisk dagg.
Världen så, framför dina fötter, ödmjukt väntande på allt du kunde ta dig för och längtande att uppfylla dina hemliga önskningar, en efter en.
Ingen ropade dig tillbaka, och inga minnen hade du hängande som tyngder runt dina lätta axlar och ditt hår. Inga hot uttalades då.

Och du föll inte. Du närmade dig inga avsatser eller vassa kanter, beträdde ingen okänd mark. Inga grenar rev sönder dina kläder, inga vilda djur jagade dig in i fasorna.
Ändå tappade du något på vägen, något som fyllt dig så fullkomligt då du steg upp ur jorden och längtade ut.
Den varma leran du lekfullt trampat i, lämnade såsmåning om dina fötter med en kall hård hinna av obehag. Solen som lagt sina varma händer ömt om dina axlar plågade dig och pressade din kropp nedåt. De friska dofterna från utslagna löv och blommor bedövade dina sinnen och gjorde dig matt och svag.
Inga hot uttalades, men ändå var du rädd.

Sedan började du vända dig om. Över axeln sökte du med blicken efter den plats där allt tagit sin början, men utan att se.
Gröna träd vaggade längst din stig och de slöt sig tyst bakom dig och bildade en leende vägg bakom din rygg. Som att varje steg du tog var ett av de första, att du inte kommit längre än ett par steg.
Du började söka dig ifrån stigen, trampade på grenar och stenar som skar in i fotsulorna och gav dig en anledning att grimasera.
I dold ilska drog du kvistar från deras fästen, slet sönder löv och fyllde dina fickor med stenar från den fuktiga jorden.
Det mörknade aldrig.

De lät dig aldrig stå stilla. De skickade pissmyror och spindlar efter dig, till och med ormar, som högg med käften efter dig. Genom de bruna löven som fallit långt innan din första dag hetsades du. Hotet outtalat men som en viskning genom trädkronorna. Vattendragen skrattade och sjöng utan ord och följde dig tills de på lek korsade din väg och du trampade i dem med såriga fötter. Hala stenar och sumpmark sträckte sig efter din kropp men missade i farten. För du hade aldrig tid att stanna, sommaren jagade dig genom skogen och ut över ängarna. Det torra gräset följde dina ben och rörde dig med spretiga fingrar. Du ville falla, men du kunde inte.