Jag söker

Idag har jag lyssnat på ett obegripligt science fictionljud i en av Malmös ungdomsmottagningars telefonsvarare. Fick inte tag på någon alls fast jag ringde både hit och dit i Skåne län. Sara hade hjälpt mig att vaska fram numren jag skulle ringa (folk brukar hjälpa mig med saker eftersom det inte blir av om jag ska göra det själv. Inte för att jag inte kan - jag menar, man kan bara inte inte kunna saker som alla kan - jag bara låter bli för att jag blir inte klok på det. Jag blir nervös, olustig och därmed lat och feg.) och jag ringde själv, trygg i tanken att närhelst man söker psykiatrisk vård, så måste acceptansen för patienter som verkar vara helt dumma i huvudet, vara betydligt större än i andra sammanhang.

Ja, så jag ringer efter något slags kurator eller liknande nu - och det är ett faktum att flera i min klass redan har gått till olika sådana här i Skåne, det är något man kan prata högt om utan att mötas av oförstånd och skepsism.
Så jag har valt att vara en bortskämd, självömkande svennefjolla som inte orkar göra något med mitt eget liv utan istället harvar runt hos olika psykologer och söker bekräftelse genom att låtsas vara svår och speciell.
Nu kommer en tragisk sak: ovanstående ramsa är inte så mycket en ironisk drift med vissa aggrons misantropiska syn på dagens samhällsmedborgare, som min egen föraktfulla syn på mig själv. Vilket förstås ger mig en liknande attityd gentemot andra människor, om än mildare, mer saklig och funderande i dessa fall.

Skall jag söka hjälp, har jag frågat mig själv? Varför? Jo, jag har mina skäl, faktiskt; självföraktet är ett av dem, och jag resonerar till min fördel som så att jag om någon borde, om det vore möjligt, kunna läka mig själv. Om jag då inte lyckas med det så måste väl en just för ändamålet utbildad samhällsmedborgare kunna anlitas för att göra mig till en bättre människa?

Varför skall jag nödvändigtvis dravla med det här nu då. Jag bryter mitt löfte till bloggen om att upprätthålla en optimistisk och cencuerad ton - inte göra misstaget att släppa demonerna fria i detta mitt fönster ut mot världen.

Hur som helst fick jag inget napp idag och får försöka på nytt igen.
Jag mår bra, jag trivs med mina vänner och livet, jag är glad och har energi, MEN - jag behöver ett auktoritärt stöd i livet och någon att bolla med som har betalt för att ge respons på mina mörkaste sidor.
Och kanske vill jag bara göra mig märkvärdig; men är det en anklagelse att kasta på någon som saknar grepp om sin egen essens och febrilt söker efter en kontext?

Nej, så tig då, mitt eländigt cyniska jag, ty du är för ingen av oss till nytta.