Modellen, novell. Inte direkt klar men orka.

Jens, den Store Konstnären, har målat av mig naken. Det ironiska i att kalla honom Stor Konstnär är att han för det första är liten till växten, och för det andra gör fullständigt själlösa tavlor. Alla hans målningar föreställer nakna kroppar - åh, när ska dessa unga konstnärer någonsin tröttna på att klottra armar och ben som en täckmantel för att få någon pudding att klä av sig inför deras ogenerade blickar?
Jag kommenterar inte Jens tavlor, sådant får andra sköta. Mig tilltalar de i alla fall inte. Jens ger desto mer respons på min insats som modell. ”Le lite mer” tjatar han, ”se lite drömsk ut!”
Jag ger honom ett uttråkat flin, och han märker ändå ingen skillnad på äkta och spelad glädje. Några sugande blickar får han dock inte – även om han diskret försöker få mig in på det spåret – och vi ligger inte med varandra. Inte för att jag skulle ha så mycket emot det, men jag har slutat. Jag har svårt att avgöra var gränsen går mellan min uppriktiga vilja, och det där andra. Självutplånandet.
Tavlan blir sakta men säkert färdig, och jag ser knappt skillnad på den som föreställer mig och avbilderna av de modeller han använt sig av tidigare. Alla har samma opersonliga drag, samma bleka hudfärg och diffusa konturer. Det som skiljer är könet på modellerna; några är kvinnor, några är män; och våra frisyrer. Håret på mitt huvud är lockigt och brunt. Ansiktet har ett enfaldigt leende och ögonen ser tomma ut. Jag tycker nästan synd om tavlan.
Nej, han kommer aldrig att bli en stor konstnär, Jens.

Den stackars konstnären hänger mig i hasorna, jag tror att han tycker om mig. Jag delar inte hans känslomässiga engagemang, men jag har inget emot hans sällskap. Vi skulle allt vara ett lustigt par; en misslyckad konstnär och hans tvålfagre modell.
En helg tog han oss till Danmark. Jag tror att det är det dyraste han har råd att kosta på oss i form av kärlekssemester, men han brukar prata om att vi borde resa till Europa: Berlin, Paris och Amsterdam.
Jag låter honom hållas. Han är imponerande tålmodig. Det närmaste han kommer sina drömmars mål är en resa till ett regnigt Köpenhamn och ett halvdant hångel på vägen över, stackarn.
Det var grått och mulet hela båtresan dit, och jag kunde inte slita blicken från de skummande vattenmassorna som båten slukade med ett rasande, oändligt vrål. Det bedövade mig på ett mycket behagligt sätt och jag kände mig ovanligt levande i detta hypnotiska tillstånd. Jag tänkte att jag borde resa till och från Köpenhamn oftare, det skulle göra mig gott. Eller ont, eller varken till eller från. Men att stå där var vackert på något sätt. Att stå som betraktare - inte betraktad - för en gångs skull.

På Danmarks fastland köpte han ett stort mörklila paraply åt oss, som vi trängdes under tills himlen inte orkade regna mer. Sen var allt bara grått, gasten och himmel som varandras speglingar. Jag såg grumliga skuggor av oss i vattenpölarna, och jag trampade i våra ansikten.
Jens beställde in bakelser åt oss på ett café han varit på förut, och jag åt så långsamt att en bit av den danska gräddiga skapelsen fortfarande låg kvar på tallriken när vi suttit där en timme och samtalat. Jens berättade för mig om sina drömmar. Han trivdes bra på sitt deltidsjobb som museivärd, men längtade efter ett erkännande som konstnär. Jag sa ingenting.
Sedan glodde han på mig och ville gräva under skalet, lära känna mig, ta del av mig. ”Vad drömmer du om?” undrade han. Jag kan inte för mitt liv minnas vad jag svarade. Vi kom inte så mycket längre i samtalet, sedan reste vi hem och bestämde en ny modelltid veckan efter.

När jag var barn visste jag ingenting om det här. Nej, hur skulle jag kunna veta något? Jag drömde om att bli popstjärna, tv-kändis, filmskådis, modell, allt möjligt där man kunde synas och bli sedd. Tills jag plötsligt inte ville synas längre. Jag måste ha kommit till en punkt i livet där jag insåg att det faktum att folk tyckte jag var söt inte skulle bereda mig ett mildare och skonsammare liv än andras.
Kanske var det när den underbare killen som bodde granne med min mormor och morfar och som jag spionerat på och drömt om varje sommar i flera år, plötsligt hade en alldaglig och halvfet tjej vid sin sida, och därmed förbytte alla mina heta känslor till äckel och hat.
Eller när jag för första gången fick en rejäl utskällning av läraren som kommit på mig med att skriva BAJSKORV på väggen inne på toaletterna (dittills hade de alltid anklagat de stökiga killarna i klassen för de bus som jag gjort mig skyldig till).
Eller kanske när jag började sjuan och det gick rykten (så gott som osanna) om att jag hade ett oanständigt förhållande med vår franskalärare, vilket fick tjejerna i klassen att kalla mig fula saker och killarna att utforska sina egna drifter på mig efter lektionerna.

Det är för min egen skull som jag håller strikt ordning och reda i den lilla ettan jag hyr strax utanför stan. Att städa har alltid fyllt mig med ett inre lugn, som om ett rent golv och ett blankt skrivbord automatiskt skulle innebära ett rent och blankt sinne. Vilket det kanske också gör.
Det händer att jag blir stående framför spegeln vid halldörren, och för att befria mig själv från spegelns förbannelse börjar jag grimasera, krumma med ryggen och göra mig så ful som möjligt. Det sägs att jag har ett tilldragande yttre. Jag kan inte se det, jag ser bara mig själv där i glaset, och det gör mig så rädd. Det har hänt att jag knackar på glaset, på mitt eget ansikte, som för att se om någon öppnar för mig och låter mig stiga in. Det skulle antagligen se komiskt ut om man såg det utifrån.
Det har också hänt att jag håller om mig själv, för att se om jag får något grepp om det som är jag där, bakom fasaden. Allt jag hittar är hud, tyg, hår, naglar. Det gör mig galen.
I sådana lägen önskar jag att jag var en konstnär – vad spelar det för roll om det man skapar är skräp som ingen vill ha, så länge man tror på det själv?
Jag önskar att jag kunde skapa mig själv, som en konstnär. Måla fram något konkret och äkta ur tomma intet.

Det är svårt att komma ifrån den där känslan av att sakna själ.
Jag vaknar med det och minns att det inte finns någonstans för mig att gå, någonting att ta sig för. Jag speglar mig i andra människor, i hopp om att någon gång hitta rätt, se in i ögonen på mig själv. Liksom när jag var barn tar jag efter gester, uttryck och rörelsemönster. Tv’n är en inspirationskälla: allvar – zapp – humor – zapp – verklighet – zapp – damer med röda naglar – zapp – älskande par i nakenscener – zapp – applåderande publik – zapp – skällande hundar – zapp – tvshop-leenden.
I all denna plastighet känner jag mig nästan hemma. Mina inlärda leenden, ihåliga fraser och stytliga reaktioner är som hämtade från deras avfallshögar; jag är en blek kopia av Tv-världen, som i sig är en förvriden version av livet.

Jens har gjort slut på vårt icke-existerande förhållande. Det tog hårt på honom att jag saboterade hans tavla. Kanske var det symboliskt för honom också. Ett utraderande av mig från bådas kartor.
När han var klar med det stora verket – jag reste mig ur min tröttsamma pose och ställde mig för att artigt betrakta resultatet av hans brist på konstnärlighet – tog han tag i mitt ansikte och kysste mig på munnen.
”Jag älskar dig” sa han. Det var väldigt onödigt sagt. Jag slet mig loss. När han gått för att hämta något att dricka – han tänkte förmodligen supa ner mig och få mig i säng – drog jag på mig jeansen och tröjan, och av en slump stack jag ner handen i fickan och hittade min nyckelknippa. Sedan högg jag ett stort hål i duken med min husnyckel. Innan han hunnit återvända från köket hann jag betrakta mitt verk och sedan lämna hans lägenhet utan att han märkte något. Han stod väl och dansade med en fånig vinflaska av nåt dyrt märke, lyckligt ovetande.
Efter en knapp timme ringde det hemma hos mig.
”Du är sjuk!” anklagade han mig, med gråt i rösten.
”Det tror jag inte” sa jag och lade på. Det var bäst så. Nu finns det ingenting kvar, tänkte jag och slog mig ner i soffan. Tv’n stod på och spelade upp sin färgglada show. Jag sjönk ner i soffans mörker och försvann.