Schlageromgång #1 2010

Och nu är det min tur att göra en kort och anspråkslös recension av årets schlagerspektakel (som jag följer slaviskt, dock utan att rösta).

Först; programledarna. Jag trodde inte så mycket gott om denna udda trio, men de skötte sig bra och gjorde mig positivt överraskad. Christine Meltzer var klämkäck, men ändå inte så det störde överdrivet mycket. Måns märktes inte av så mycket, och Dolph Lundgren gjorde showen lite roligare med sin självdistanserade machoattityd. Över lag kändes kvällen rätt avslappnad, inte som att man haft panik över att försöka bräcka Björn Gustafssons populära pausnummer.

Först ut var Ola, och det var knappast någon överraskning att han skulle gå direkt till final. Låten var helt okej, dock med en lite tråkig refräng, men dansen gillade jag. Och jag tycker fortfarande att han ser ut som om Magnus Carlsson skaffat barn med Danny.

Efter det kom kvällens i min mening intressantaste bidrag. Tyvärr gick Jenny Silver inte ens vidare med sin rytmiska spaceshow. Dräkten var verkligen ful, men på ett spännande och futuristiskt sätt. Ju mer jag lyssnar eller nynnar på låten, desto bättre gillar jag den.


Efter detta kom en sån där låt man hört tusen gånger förut, fast oftast i ESC och inte i svenska deltävlingarna. Lindas hotta låt hade nog haft en chans, men var inte riktigt min smak.

Pain of Salvation överträffade mina förväntningar med hästlängder. Jag väntade mig någon schlagertillpiffad mainstream-rocklåt med ett töntigt namn (vägsalt??), men fick en ordentligt snygg och stiliserad ballad som direkt lade sig som etta på min låtlista. Tyvärr kan jag ju inte höra den igen. Gillade iallafall den rekordartat avskalade scenen och sångarens totalt intetsägande kläder. Jag gör ett tillfälligt avkall från schlagerbögen i mig och ger tummen upp för denna uppstickare.

Efter denna favorit seglade två ganska trista ballader förbi (och jag var precis på väg att säga "åh, varför dessa ständiga ballader?", men Road Salt var ju ballad om något).
Anders Ekborg sjöng okej, klättrade i klätterställning och omgav sig med kvinnor i färgrika klänningar. Men han passar nog bäst som musikalartist.
Jessica Andersson körde på klassisk långklänning och kärleksballad. Jag minns ingenting.

Det har blivit lite av en vana att plocka in en och annan knasrolig raplåt på svenska, och här fick Frispråkarn sin chans att bli sedd. Låttexten känns dock rätt oseriös (inte för att schlager annars brukar ha de mest djupsinniga texterna), om man är rappare borde man kunna skriva en lite mer spännande text.

Salem gick förstås också vidare med sin pianopowermusik - och huruvida det var ett känt namn som avgjorde kvällens finalister, eller bra nummer, låter jag vara osagt.
Personligen tycker jag att Salem al Fakirs melodier kan vara lite repetitiva, men det går att bortse ifrån. Han har uppenbarligen något som folk gillar, och han låter inte som något annat jag har hört. Showen var möjligtvis lite tråkig - men vad kan man begära av någon som spelar piano och sjunger samtidigt? Han fick ett relativt högt betyg av mig, men jag är nog inte lika frälst som många andra. Dock tror jag att han har en god chans, och han påminner en smula om Norges vinnarbidrag förra året (en söt, klassiskt skolad pojke som gör sin egen grej).

Jaha, tack för mig då, det var roligt att ni lyssnade.
Och ja, jag tar melodifestivalen på fett allvar, jag blir lycklig av att kolla på schlager. Det är inte min ironi, faktiskt.