Valaffischer 2010

Nu är det snart val. Jag har så gott som bestämt mig vad jag ska rösta på, även om jag egentligen inte lagt ner så mycket krut på att tänka. Tankarna har ju kretsat mycket kring Sverigedemokraterna, och lite tar väl deras riksdagspotential fokus från blockpolitik och intressefrågor. Ändå tycker jag det är relativt tyst om populistpartiets framgångar; man vet väl helt enkelt inte hur man skall hantera det, utan kör vidare på det inte helt framgångsrika osynliggörandet (Lena Sundström är ett undantag).
Sverigedemokraternas uppmärksammade reklamfilm tänker jag inte orda om (inte just nu i alla fall), men de etablerade partiernas valaffischer tänkte jag försöka recensera utifrån hur de är utformade, vad de säger och dylikt. Mest för skojs skull, det är intressant helt enkelt. Jag börjar från vänster.

Vänsterpartiets planscher är söta, med sina bokstavsklossar i pastellfärger. "Håll ihop" lyder rådet, och händerna som håller klossarna visualiserar budskapet. Vård, skola och omsorg står det i klosskombinationerna. Det är inget nytt, inget fräckt, det är snällt och tryggt och lite platt. Funkar kanske för de som annars har tyckt att V är för extremt vänster.

Socialdemokraterna kan inte vänta, enligt egen utsago. De gör tummen upp och tummen ner men jag gör bara tummen ner för hela klabbet. För det första vet jag inte vad det är som Sahlin inte kan vänta på, jag blir heller inte nyfiken. Det är en floskel som känns tom och innehållslös, för att inte säga förvirrande.
Planscherna föreställer alltså Sahlin och ett gäng ungdomar, i svartvitt, med rosloggan och texten "Vi kan inte vänta". Det ser ut som om det vore nittiotal, och kan de inte byta den där förskräckligt fula röda rosen som bara påminner om Göran Persson? Jag vill inte hänga med de här människorna.
Den andra versionen av kampanjaffischer visar två röda nävar, en som pekar tummen upp och en med tummen ner. I dessa nävar kan man sedan läsa vad Socialdemokraterna anser är bra och dåligt, men jag skall erkänna en sak, som är helt otrolig - jag har inte läst vad där står. Jag menar, jag läser allt. Men de här fula röda nävarna fångar inte mitt intresse i en sekund. Så illa är det. Det är SÅ TRÅKIGT. Och nu kan man ju invända att jag borde anstränga mig lite, men det här handlar inte om mig; för om jag finner Sossarnas kampanj ointressant så är det rimligt att tro att jag inte är ensam om det. Jag är ledsen, S, men med en sådan standard kan ni glömma regeringsskifte 2010.

Miljöpartiet har, föga förvånande, valt färgen grönt som standard. Det ser ut ungefär som det alltid har gjort, och huvudfrågorna kretsar kring miljö. Enkelt och rätt snyggt och fyndigt, men inte så intressant. Kinesiska och arabiska (?) tecken som ett slag för integration och mångkultur gör det förstås lite mer slagkraftigt.

Centerpartiet sticker ut med grönt och rosa i en klatschig kombination. En grönmålad vägg blir snygg bakgrund till text och bild och kampanjen är konsekvent och lätt att känna igen. Här finns både färg och budskap och Olofssons glada nuna. Det är snyggt och lockande, och kan säkert dra till sig en del ungdomar ("mitten"partier är ofta populära bland osäkra väljare).

Folkpartiet provar däremot inga nya knep utan kör på klassiska affischer med budskap och ibland ett välkänt ansikte. Tråkigt, men rakt och konkret. Känns lite omodernt nästan, men jag uppskattar att de använder sakfrågor och inte bara plattityder. Lite fult är det dock att sno den gamla sossesloganen "alla ska med" på en affisch.

Kristdemokraternas reklamaffischer föreställer Hägglunds profil som stirrar på diverse djur, och texten "Ett mänskligare Sverige". Ganska underligt, innan man läst texten, men konstiga reklamer har ju en tendens att fastna i minnet. Dessutom är affischerna estetiska (speciellt texten) och rena, och sloganen låter bra. Gillar dock inte att Hägglund glor som ett uppstoppat djur med tom blick. Det är ett smart knep dock att låta ledaren i ett torrbolls-stämplat parti göra något lite otippat och spexigt.
Kd kan behöva en bra kampanj nu när de hotar att knuffas ut av Sd.

Moderaterna är de nya Socialdemokraterna, i flera bemärkelser. Utöver att de styr Sverige har de tagit över många av Sossarnas epitet och slogans och välfärden är nu Moderaternas älskling. För fyra år sedan skulle alla med, enligt S. Nu skall alla "framåt, tillsammans", enligt M. De har till och med kopierat en Socialdemokratisk "ordning på ekonomin"-affisch från -85 rakt av. Detta härmande och tjuvande är ett intressant fenomen, men jag skall inte fördjupa mig i det nu.
"Endast ett arbetarparti kan fixa jobben" ser man här och där, och efter att ha arbetat in sin självutnämnda arbetargudomlighet i folks huvuden, lär det funka. Arbetsfrågan är effektiv, och den som vill locka just arbetande människor når onekligen ut till många väljare.
Moderaternas kampanj är ljusblå och orange, det känns igen, ljust och fräscht och fortfarande har folket nog inte tröttnat på Reinfeldts förtroendeingivande hundögon.


OBS!
Observera att jag utgår ifrån de affischer jag sett på stan, jag kan ha missat några. Observera också att jag inte gått igenom filmer, flygblad mm samt att jag inte recenserar kampanjerna utifrån mina egna åsikter, jag försöker hålla mig objektiv i själva betyget (jag kan garantera att resultatet hade blivit väldigt annorlunda om jag skulle ranka enligt mina egna politiska preferenser).