Jag har sett Toy Story 3

Det är snarare regel än undantag att en uppföljare är sämre än originalet. Regeln brukar vara: ju fler uppföljare, desto sämre resultat.
Så är det inte med Toy Story-filmerna. De håller en hög nivå rakt igenom, utan att kompromissa med någonting. Kanske beror det på att filmerna inte har pumpats ut medan järnet ännu var varmt, utan har fått ta sin tid, dröja, vila tills tiden var mogen.

I den första filmen lär cowboy-dockan Woody känna rymdhjälten Buzz under ett fartfyllt och komiskt äventyr, i andra filmen blir Woody kidnappad av en leksakssamlare, men sätter sin ägare Andys kärlek framför allt och återvänder hem med två nya vänner.
I tredje filmen är Andy stor och har sedan länge slutat leka, och när han rensar sitt rum hamnar hans gamla leksaker genom ett missförstånd först i en sopsäck, och sedan på dagis. Att komma till ett dagis verkar till en början vara himmelriket; mängder av kärleksfulla barn som vill leka med en, utan risk att man någonsin blir bortglömd. Det visar sig dock snart att leksakerna styrs av en diktatorisk rosa nallebjörn och att Woodys gäng har placerats i leksakernas helvete; de minsta barnens avdelning, där dregel, avslitna delar och övervåld är vardagsmat för de stackars plastfigurerna.

Vi som först stiftade bekantskap med gänget av levande leksaker för femton (!) år sedan blir förstås dubbelt nostalgiska av denna hjärtevärmare till familjefilm.
Woody känns som en kär gammal vän, och fantasin om hur alla våra leksaker och gosedjur i hemlighet lever sina egna liv när vi inte ser, går inte att motstå.
Kanske är det också något magiskt med perspektivet; att som en liten, liten figur från marknivå hela tiden titta uppåt, mot allt stort, hur de små använder våra vardagsföremål till helt andra saker än vi är vana. Sådant är alltid charmigt i film.

Roligt är det också, många gånger, i Toy Story 3. Att man fortfarande, efter att ha sett det i två filmer tidigare, skrattar åt Buzz när han förvandlats till sitt hårdnackade självdistanslösa jag, är ganska imponerande. Ken gör också en bra roll som kärlekstörstande lyxlirare i sitt rosa drömhus, och han, tillsammans med Barbie, får en ömsom att skratta, ömsom att smälta.

Sammanfattningsvis är äventyret, i det som av allt att döma är den sista Toy Story-filmen, ovanligt spännande och välgjort. Det blir ganska så läskigt ibland (varför man inte bör visa filmen för de allra yngsta), och ett hoppande mellan många nya miljöer som vågar vara smutsigare, farligare och otäckare än i tidigare filmer (som mest rört sig i det välpolerade radhusområdet).

Om du är vuxen tycker jag absolut att du ska se den här filmen. För att den är kul, cool och oemotståndlig.
Om du är barn ska du kanske främst se Toy Story och Toy Story 2, som onekligen är aningen mer barnvänliga. Glöm inte att ta med dina plastigaste, luddigaste, knasigaste leksaksvänner och en stor skål popcorn.