måndag 30 november 2009

Åt var dag dess beskärda del

Imorse vaknade jag till någon av Da Buzz' radiohits, och redan då anade jag att det var en olidlig dag som väntade mig.
För er som inte vet vad Da Buzz är kan jag tala om att det är ett svenskt popband som anlitats av Guantanamofängelset för att skapa värsta tänkbara oljud och slakta fenomenet musik på grymmaste och plågsammaste möjliga sätt.
Jag visade tydligt mitt missnöje med radiokanalens stora blunder att låta detta tortyrmaterial slippa ut i etern, och detta dessutom på en sådan okristlig tid som sex på morgonen. Men trots allt förhöll jag mig tapper och tvingade inte Patrik att snooza, utan tänkte att det bästa är att låta radion hållas så att ingen somnar om och går miste om sin tågavgång.
Sen somnade jag iallafall. Men inte så pass att jag missade tåget; däremot fick jag erfara nästa stolpskott på stationen. Mitt nyladdade tågkort innehållande gissningsvis 220 kr var putseli väckeli. Jag satte genast igång mitt krishanteringsprogram, det där som går ut på att rabbla upp erotiskt laddade kroppsdelar, kasta saker i golvet och lipa.
En fröken i kön frågade hur det var fatt, vilket fick mig att stanna upp och ta mig i kragen. Jag är inte van vid att någon ingriper eller visar någon reaktion på mitt opassande beteende. Kanske är det en gränsdragning jag behöver.

Efter det här tänkte jag förstås att jag hade råkat ut för en sån där otursmåndag som man helt enkelt får stå ut med, och så mycket värre kan det väl inte bli.
Men någon där uppe ville kanske kompensera för mitt lidande - om någon där uppe nu skulle bry sig - och som lön för mödan fick jag frossa i Svalövs biblioteks utförsäljning av makulerade böcker - 30 kronor påsen. Plockgodis av inte alls klandervärd kvalité. Fyndfyndet var ett helt fräscht och fint ex av Daniel Ahlgrens superhjälteskola #1 (jag har tvåan hemma), som jag först trodde hade hamnat fel. Voj voj! Mycket skoj.

Nu blir det inget mer. Jag har saker att göra, sömn som jag måste få gjord innan imorgon bitti. Godnatt.

söndag 29 november 2009

Krossa könsrollerna

Läste på Aftonbladet att "kvinnor är de mest tekniska i familjen" nuförtiden, enligt nån mer eller mindre fjantig undersökning på kvällstidningsnivå.
Trots allt intressant ur jämställdhetssynpunkt, oavsett hur mycket sanning det ligger i artikeln. Även om det skulle vara rena rama skitsnacket så finns det ändå en poäng med att publicera en sådan artikel; media är ju mästare på att forma och påverka folks attityder.
Enligt artikeln säger sig männen "uppleva en identitetskris. Hela 85 procent av männen anser att de inte längre ser sig som den mest tekniska i familjen."
Det är inte ofta jag vågar sticka fram hakan så här, men nu kan jag inte låta bli att tycka "tji fick ni!" Kanske dags att börja bygga sin självbild på något mer genomtänkt och individuellt än uråldriga idéer om vad ens fysiska kön skulle ha tilldelat en för egenskaper.

onsdag 25 november 2009

Hårlig är jorden

Sent omsider har behåringen på mina ben nått sin fulla längdpotential. Äntligen är den naturliga balansen återställd.
Jag ville att ni skulle veta. Tyvärr är den äkta längden ännu inte uppnådd i armhålsregionen, men vi jobbar oss sakta men säkert ditåt.
Och hur går det till, gott folk? Jo, genom celldelning; hårceller som går av på mitten och blir två som blir fyra som blir åtta och så vidare och så växer det och livet är ett enda stort mirakel, sanna mina ord.

Jag har läst Det Händer Här

...Henrik Bromanders första bok i icke-serieform. Bromander är i första hand en serietecknare, vars böcker jag läst med äckel, kärlek och förtjusning. Relativt nyligen gavs Allt Jag Rör Vid Försvinner ut, en tjock antologi där andra svenska serieskapare gjorde serier av Henrik Bromanders manus. Nu har han tagit det stora steget till att skriva en roman. Bara text alltså, och inga bilder.

Det blir förstås en helt annan sak. De berättelser som tidigare sträckt sig över tio sidor som mest, är nu utbytta mot fyra novellen varav den kortaste är fyra gånger så lång. Inte helt olikt hur en film, som är två timmar lång, i bokform tar flera dagar att läsa.
Men inte bara det, Bromanders ganska enkla tecknarsstil kan inte tävla i kvantitet mot textens krav på utförliga miljöbeskrivningar och utrymme för långa tankegångar.
Eftersom jag inte är serietecknare själv vill jag dock inte ställa det ena mot det andra (mer än jag redan gjort).

I Det Händer Här följer läsaren fyra olika personer en tid i deras liv, en avgörande period, och sedan lämnas de obönhörligen åt sitt öde. Två kvinnliga karaktärer och två manliga, men det är de manliga som får mest utrymme och som råkar ut för mest.
Det som främst känns igen är Bromanders sinne för provokation och lek med äckel och besatthet. Hans karaktärer är aldrig enkla, välvårdade och tilltalande, de kan rentav vara osympatiska, perversa och tragiska. Ändå faller man för dem, för att de är så mänskliga.

Bromanders berättelser är ordentligt verklighetsförankrade, de utspelar sig i vår globala nutid och karaktärerna är under eller lite över tjugo.
De fyra olika berättelserna skiljer sig åt; framförallt den första, som är en tonårstjejs arga och desperata tankar och berättas i ett ständigt pågående presens. De tre andra är mer litterära i sin stil, mer sävligt berättande.
Berättelsen om Thomas är kanske den som känns mest Bromandersk, med förnedring, självförakt och kompromisslös sexualitet.

Det är lätt att fastna för och sträckläsa Det Händer Här, kanske allra mest den sista novellen om Robert, som är längst och nästan kunde varit en egen bok. Det Händer Här känns, kanske på grund av sin form; kanske på grund av att jag vet författarens bakgrund; som ett experiment, en nästan ofärdig samling texter. Men om det är ett experiment så är det ett lyckat sådant. Fyra berättelser som mer eller mindre biter sig fast i tankarna för en bra tid framöver.

Fettveck

Apropå.
Igår när jag var i Malmö såg jag en mullig skyltdocka. Det trodde jag väl aldrig i min vildaste dröm att jag skulle få se, men redan 2009 är det alltså möjligt att tillverka en dockkropp som i princip ser ut som en riktig människa, sånär som på det själlösa ansiktet och den omåttligt långa halsen. Imponerande!
För ett tag sedan visades det också upp en modellbild där den hopkrupna, skrattande kvinnan tack vare sin sittställning kunde uppvisa ett litet veck av underhudsfett vid midjan. Det är ju inte klokt, vad ska vi nu tro, vi som alltid fått lära oss att den som kan dra ut så mycket som en centimeter hud från kroppen måste akutbanta?
Som en liten backlash fick en annan modell sparken då hon börjat bli för fläskig, och det senaste fotot på henne fick gravt redigeras i datorn så att hon, gud förbjude, inte skulle framstå som en verklig människa med en anatomiskt riktig kropp och fysiskt möjliga proportioner.
Nu sitter jag här på min stol, med fötterna under rumpan, och upptäcker att min lilla mage har lagt sig tillrätta över byxlinningen. Böjer jag mig lite framåt kan jag till och med få till nästan två små fettveck, som kanske inte innehåller så mycket när man klämmer lite på dem, men bara det att de finns där betyder något.
Jag är glad.

Tidsschema

Jag ligger lite efter i tid nu. Det känns inte helt bra.
Egentligen skulle jag vilja skriva rent alla spanska-stenciler, och så måste jag äta. Så kommer det plötsligt en från min sida utlovad filmvisning och sätter käppar i hjulet, och ännu mer käppar blir det när jag inte har nyckel till filmsalen.
Men mest av allt måste jag ta itu med uppgiften som skall lämnas in imorgon och som jag ännu inte börjat med. Anledningen till att jag inte har börjat är för att jag inte har hittat nån text jag vill använda, och för att hitta en text var jag tvungen att sortera bland alla kaospapper i pärmar och lådor. Ändå hittar jag ingenting. Jag har inte hittat kamerabatteriets laddare. Jag har inte hittat mina vantar, mina texter eller ett system.
Nu har jag hittat en text. En text som jag motvilligt kan tänka mig att jobba på.
I brist på annat.

Det är för övrigt något konstigt som pågår i korridoren. Det låter som en kvittrande fågel. Men när jag öppnade dörren lät det mer mekaniskt, som en robot som något är trasigt i, och som gnisslar, eller spelas baklänges och fel. Konstigt.

Onsdagsregn

Alla argument som går ut på att "det är ingen idé att försöka" är idioters talan. Livets själva mening är att försöka.