Fegisar

Läst på facebook: "Jag har insett att segrar och nederlag hör livet till för alla människor, utom för de fega, för de varken förlorar eller vinner."

Så himla sant!
Jag har dessutom inside information fegisar. De vill inte vinna. Det är lika läskigt att lyckas med saker som att misslyckas, om inte läskigare. Så nej tack, inga segrar och nederlag för mig. Jag nöjer mig med att läsa en bok.

Allt om min mun

Jag har problem med min mun.
Tungan blir sträv av att dricka vatten men värre om jag inte dricker. Muntorrhet. Jag vet inte var jag har mina tabletter mot det och jag har inte köpt nya.
Jag vaknar på morgnarna och det nästan knastrar när jag öppnar käften. Dessutom har mina läppar under natten börjat frätas upp, motsägelsefullt nog. Jag hittar slamsor av hud mellan dem, mjuka, slemliknande slamsor.

Jag borde använda alla produkter jag har köpt för min mun. Det har inte blivit av bara. "Världens godaste andedräkt" använder jag för speciella tillfällen, och det finns inte så många speciella tillfällen i mitt liv. Tandtråden ligger framme men jag tänker varje kväll och varje morgon att nästa gång.
Zink-tabletterna har jag i köket. Ibland tar jag en för att tillfälligt döva torrheten. Inte för att de hjälper mot muntorrhet men de kan täcka över problemen så länge de varar.

Andra problem jag har är att mungiporna spricker. En i taget, det är vänligt av dem. Det är inget stort problem. Det gör ont första tuggan, men sen är det som att det tröttnar på att göra ont och vänjer sig. Såret går upp, sen är det inte mer med det.
Jag använder väldigt mycket cerat. Det heter cerat. Cerat från hälsokostaffären.

Andra problem jag har är att min tunga är kortare än normalt. Jag har opererat min tunga. Ett snitt undertill. Jag svimmade. Den är fortfarande kortare än normalt - efter en operation. Det händer att jag möter folk som har samma problem. Jag minns inte vad vi säger till varandra, konstigt nog. Jag kanske minns fel, jag kanske aldrig har mött någon. Men jag har mött människor som kan stå på tå med tårna vikta inåt, som jag. De är inte lika roliga att möta som de som inte kan det och tycker att det ser fruktansvärt ut.

Andra problem jag har med min mun är att jag är rädd att käken ska hoppa ur led när jag gäspar. Jag förstår inte vad det är att vara rädd för egentligen. Skulle den nu hoppa ur led och inte gå att stänga lär det knappast vara en fara för mitt liv. En läkare hade fått titta på mig och slå till mig i huvudet så att gapet stängde sig igen.
Men det är något skrämmande över att ha munnen öppen. Jag är ovan vid det. Det skulle kännas så naket. Jag skulle nog hellre gå med rumpan bar än att låta folk titta in i min mun. Jag skäms över min mun. Jag vet att den luktar illa och den tillhör dessutom mitt huvud. Ingenting är så privat som det.

Andra problem jag har är mina visdomständer. Men det är mer än ett halvår sen de verkligen var ett problem. Då när jag fick ta penicillin. Det var verkligen obehagligt att ta de där stora tabletterna två gånger dagligen. Jag fick så ont i min magmun. Tröstdrack proviva och var rädd för smärtan.
Nu är de inga problem längre - tänderna. De blöder varje dag, vid tandborstning. jag har inget emot det.
Det händer alltmer sällan att matrester fastnar och sedan gör ont när jag har käken sluten. Då kan man inte kalla det ett problem. De kanske rentav växer till sig och anpassar sig. Vi är inte fiender.
Det kostar mig en månadslön att dra ut dem.

Jag kanske borde gå till en läkare angående muntorrheten. Jag har googlat vitaminbrist men inte hittat något. Jag hoppas att de inte hittar något. Jag vill inte behöva lägga om min kost. En vacker dag kanske, men inte nu.

Ps. När jag var liten störde jag mig på att min alltid såg ut som att jag smålog lite. Nu för tiden är jag mer bekymrad över att jag ser så förbaskat bekymrad ut hela tiden. Ds.

Stolthet och förfall

När jag var liten var jag stolt över två saker.

Ett: Jag fick inte lika ont av saker som andra fick. Eller, jag visade det inte. Inte för att jag speciellt ofta utsattes för våld; jag var en modest liten människa som det inte fanns någon direkt anledning att känna sig provocerad av, i alla fall inte som kille, och alla vet ju att det är killarna som står för våldet och tjejerna för onda blickar och elakt prat. Till exempel om man gör misstaget att sitta naken på bänken i omklädningsrummet (= äckligt).

Men, om någon nu utsatte mig för någon form av omild fysisk behandling, så var jag inte den som visade mig svag i första taget. Jag vet inte om jag helt enkelt inte fattade att det förväntades av mig att jag skulle låtsas ha högre smärttröskel än en genomsnittlig kille eftersom jag var tjej. Eller om jag inte begrep kopplingen mellan att känna smärta och att signalera smärta till omvärlden.
Men jag vet att en fröken brände mitt finger med ett strykjärn, att en häst nafsade mig i armen (det gjorde skitont och jag fick ett stort blåmärke) och att en kille i klassen brukade slå mig. (Jag brukade nypas tillbaka. Han sa att jag var den värsta tjejen och att han var rädd för mig.) Ingen av de gångerna visade jag med en min att det gjorde ont.

Den andra saken jag var stolt över var att jag inte grät när jag tittade på sorgliga filmer. Det fick ett abrupt slut när jag såg Titanic på bio. Jag lämnade biosalongen med en ynklig tår i ögonvrån, ytterst besviken över att jag gråtit + lite kär i Jack.
På senare år har jag gråtit till många filmer och när jag ser Titanic kan jag vara smådeppig i flera dagar. Jag har blivit en mes.

Lustiga ord

- Goddag, jag skulle vilja köpa en offerkofta.
- Det går bra. Någon speciell färg?
- Jag vet inte... Vad tror ni passar mig bäst?
- Vi har en modell som är väldigt populär här borta. Den finns i lila, blå och grön. Jag skulle nog säga att grönt går bra till era ögon.
- Kanske det... Jag tycker den ser lite tajt ut.
- Du får gärna prova den och se hur den känns på. Materialet går ju att töja ut.
- Tack så mycket. Jo, den känns bra faktiskt. Det här känns som jag.
- Ja, det gäller ju att hitta rätt och det är inte så lätt alltid. Men det där är verkligen du.
- Jag tror tar den. Vad kostar den?
- Den kostar att du aldrig mer får uttala dig om någonting eller ha en åsikt samt att du automatiskt har fel om du gör det.
- Det tycker jag nog var lite dyrt.
- Jo, men har du ingen kofta så får du gå och frysa. Det börjar bli kallt ute.
- Jo, det är ju sant. Okej då, jag tar den.

Konsten att skapa jordnötssås

Jag fortsätter slå alla med häpnad i min kokkonst.
Nåväl. Saken är att den del av hjärnan som hittar på nya idéer i köket på sistone förkrympt och nästan försvunnit, men nu tycks den vara på återväxt. Igår gjorde jag jordnötssås. I frysen hade jag tzai-spett som bara är att steka på lite, och så kokade jag ris. Inga konstigheter. Alla vet hur man gör (om inte: läs på förpackning).

Men, jordnötssåsen visade sig vara lite klurigare än jag tänkt. I internets stora flora av recept gick det inte att hitta något som inte krävde ingefära, kokosmjölk, fisksås, vitlök (jag har ingen vitlök hemma, jag vet att det är sjukt men nu är det så) eller annat mojs som inte fanns att tillgå.
Så jag gjorde på måfå.

Då gjorde jag som så att jag värmde upp fem skedar jordnötssmör tillsammans med lagom mängd grädde. Det blev supertjockt. Jag spädde ut med mer grädde (har mot bättre vetande köpt en jätteförpackning med grädde som måste användas inom fem dagar). Sen spädde jag ut med mjölk.
(Och när jag säger grädde och mjölk så menar jag ju havregrädde och sojamjölk, inget annat.)
Jag gjorde såsen lite brunare med en liten klick soja. Jag hade också i ungefär två deciliter sweet chili-sås. Ja, det var väl ungefär det. Inte så mycket mer. Jo, jag hade i lite buljong och vatten samt lite spiskummin men det tror jag såsen hade klarat sig minst lika bra utan.

Så enkelt va!

Jag bifogar, som ni ser, en bild från jordnötssåsen och en från kalopsen, som fick min sambo fotografen att sucka och fråga om jag inte lärt mig något av honom. Nej, det har jag inte.

Dagens höhöhö

Och nu blir det en rolig historia:

Ett äldre par bestämde sig för att lämna den kalla Norden och åka på semester till Medelhavet. Mannen reste ner några dagar tidigare, och när han checkade in på hotellet erbjöds han gratis användande av internet på rummet. Han bestämde sig för att skicka ett mejl till hustrun, men ovan datoranvändare som han var så råkade han skriva fel i mejladressen, och meddelandet kom till en helt annan kvinna. Kvinnan som tog emot mejlet hade nyligen kommit hem från sin mans begravning och till sin bestörtning fick hon läsa det här:

"Hej älskling, nu är jag framme!
Du kanske blir förvånad att få höra av mig på det här sättet, men när jag kom hit så upptäckte jag att det fanns både dator och internet att använda för att kontakta vänner och familj. Det var väl trevligt?
Jag ser fram emot att träffa dig när du kommer hit imorgon! Hoppas du får en trevlig resa.
Ps. Det är verkligen hett här nere!"

Receptakuten

Kalops!

Jag började med att hacka en och en halv lök som jag stekte i en sked smör i min järngryta.
Sen tärnade jag en liten kålrot och skivade tre morötter. Detta stekte jag en stund, innan jag hällde på en buljongtärning, lite vatten och lite grädde (något som känns lagom). Jag hade även i sojasås och kryddpeppar. Lagerblad hade jag inga hemma. Två skedar mjöl använde jag för att tjocka till lite.
Sen lät jag det koka. Och skalade och kokade potatis till. Helt enkelt.
Sist hällde jag i kikärtor. Det blev asbra.