Ännu en av vänskapens gåtor som förblir olöst

Jag har alldeles groteskt många vänner, och om jag ens bara hade en enda vän så vore det mycket för så som jag beter mig kan jag inte begripa att någon enda kotte har lust att hålla sig kvar i min närhet.
Dels så gnäller jag, jag är rent övernaturligt gnällig och det kan räcka med en sådan sak som att jag behöver tänka på vad jag ska göra i höst så sjunker (?) min mentala ålder till fem år och jag klänger mig fast vid folk och kräver att de skall leva mitt liv åt mig.
Dels så har jag humörssvängningar som närmast påminner om en manodepressiv tioåring med damp. Ena stunden är jag påfrestande glad och gör en förfärlig massa oväsen av mig, andra stunden kommer ovan nämnda suicidala gnällighet tillbaka och kräker ut sig över alla inom en radie av 30 meter. För det mesta är jag hysterisk på olika vis, och det kan väl ändå inte vara så bekvämt att umgås med en hysterisk och självömkande latmask?
Utöver detta är jag oförmögen att ge komplimanger och visa uppskattning, samt undviker med alla medel att ta ansvar i att bibehålla kontakten med mina vänner.

Men, jag har alltså ett ganska stort antal vänner, som tålmodigt hänger kvar - och inte för att de inte har några andra vänner, för det har de ju. Att jag skulle ha något slags sinne för humor kan väl ändå inte vara enda anledningen till att folk faktiskt inte undviker mig?
Nej, jag vet inte vad det är som får folk att gång på gång se bortom mina brister (exempelvis det faktum att jag vältrar mig i mina brister vilket jag trodde var en klassiskt avskräckande egenskap hos potentiella vänner).
Imorgon skall jag besöka min psykolog. Nu skall jag äta och vara glad.

8 mars och tankar om detta

Idag är en sån där dag dag då jag blivit gratulerad via sms två gånger för min könstillhörighet.
Jag skall inte klaga. Absolut inte. Jag antar att alla av kvinnligt kön behöver all pepp och beröm de kan få. Då jag är inräknad bland dessa är det ett privilegium att få vara med i den systerliga gemenskapen. Jag antar att 364 dagars förtryck berättigar denna egoboost. Eller; det är bara att spela med.
I år har jag faktiskt låtit mig dragas ut på gator och torg för att skrika slagord. Jag har gått bakom svarta och röda flaggor och frusit alla mina fingrar vita i kylan. Jag är bara lättad att jag inte råkade hamna i nåt separatistiskt läger för då hade jag kanske dukat under en smula. Alienationen är rätt så total ändå, i alla fall stundtals. Men annars var det rätt trevligt. Bilen som av någon anledning körde först och av nån anledning dundrade ut musik spelade av någon anledning I Don't Feel Like Dancin' och det påminde mig om att i år kanske jag kan lyckas ta mig ända till Pride.

Nu: något slags förklaring.
Jag är feminist. Åtminstone bekänner jag mig när jag kan och vill till detta epitet, ändå ligger det så mycket skepticism och gror i mig. Och nej, man kan inte dra alla feminister över en kam, men jag har ännu inte riktigt hittat "min" feminism i det gytter av olika inriktningar som den består av.
Jag är en nästan löjligt tolerant person, jag är intresserad av allas olika synpunkter och erfarenheter, även om det blir plågsamt att försöka införliva dem alla i den lilla världsbild som min hjärna tillåter. Jag är mindre intresserad av förenklingar. Och jag tycker att feminismen i stort innehåller många förenklingar. Jag vill inte tävla och dela upp, jag vill ha gemenskap över könsgränserna. Behöver inte en dag av uppdelning, i alla fall inte en påtvingad sådan.
Jag känner mig inte bekväm med en kvinnodag, såvida den inte har ett konkret syfte. Jag vill inte ha en dag då jag gratuleras för att folk använder mina yttre attribut till att dra slutsatser om att jag är, tänker och fungerar på ett kvinnligt vis.
Och nu känner jag mig jättedrygt i-landsliberalqueertjurig, men känslan står över förnuftet för känslan är sann och ärlig.

Kort sagt; vart vill vi komma med den här dagen? Jag vet inte om gå i ett tåg och skrika klyschor till musik skapad av män är vad jag vill. För vad är sexism? Vad är gubbsjuka? Var kommer den sexuella frigörelsen in i den här snåriga sexualitetshierarkin? Hur skall jag identifiera sexismen och krossa den? Eller skall jag bara gå i ett tåg en gång om året och skrika saker som jag inte förstår?

Å andra sidan: jag kan ha fått en vrångbild av det hela (speciellt då jag inte engagerar mig alls personligen), och jag tyckte att visorna som kören framförde var rätt humoristiska. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är ett problem att de unga feministerna själva förstår humorn, medan förbipasserande kanske snappar upp något om att skära av kukar och därmed får vatten på sin fördomskvarn. Och nej, jag vill så innerligt gärna slippa vara den som säger åt folk att bli lite snällare och gråare för att inte provocera folk - provokationen har också en plats förstås, och en viktig sådan (jag tycker jag kan sniffa mig till en dubbelmoral här från min sida).

Men alltså: Är kvinnodagen en dag för inbördes beundran, eller en dag att åstadkomma debatt och funderingar bland alla människor (oavsett vad de sen kommer fram till)? Är det inte vettigt att försöka rikta sig till andra än de redan frälsta?

Ge mig mothugg, inte medhåll.

Många tankar så här på kvällskvisten

Är visst en fena på att formulera mig ikväll:
Jag är inte kapabel till att vara kvinna, och det känns väldigt befriande.

Och sedan detta:
Kanske sex är ett fascinerande och aldrig sinande samtalsämne för att det är ett av de tydligaste exemplen på när vår biologi krockar med vår högintelligenta medvetenhet.

Apropå det:
On the day that your mentality
Decides to try to catch up with your biology
Come round...


Och att ingen skrivit en bok om Män som älskar Bögar, är inte det underligt? Tänker exempelvis på Smiths och Queen som dyrkas av... män.
Det finns i alla fall två böcker om Kvinnor som älskar Bögar.
Nämnde jag alltings meningslöshet? Nej, bra, då tar vi det en annan gång.

Vill ha fitta!

Har tänkt lite på festival i sommar; varit inne på Peace and Love och kollat. Det finns tydligen en speciell camping för de som vill ta det lugnt, härligt! Kent och The Ark ska komma, kul!
Kollade in fler artister, det är redan uppe i 63 stycken. Hela sex stycken kvinnliga artister, coolt!
Nej, förlåt, katastrof, menar jag.

Det är rätt så komiskt. Snedbalanser är alltid komiska i sin extremism. Fascinerande, liksom. Man kan sitta och stirra tills ögonen ramlar ut, som en forskare som just upptäckt ett oförklarligt fenomen som går emot all tidigare vetenskap.

Men nej, detta är ju inte oförklarligt. Det finns en logisk förklaring till varför en festival tillhandahåller sex alternativ för den som intresserar sig för musik skapad av kvinnor:
Kvinnor kan inte göra musik.
Eller okej, de kanske kan göra musik, men de kan inte göra bra musik.
Eller okej, de kanske kan göra bra musik, men de gör musik som ingen fattar.
Eller okej, nån kanske fattar, men de gör tråkig musik.
Eller okej, kanske inte tråkig musik, men liksom sånt som inte så många är intresserade av.
Då kan man ju inte hjälpa att de inte blir så stora och många eftersom de gör sånt som ingen vill ha.
Mysteriet löst.

Detta är genomgående i de flesta kulturuttryck. Kvinnor kan inte helt enkelt. De kan inte skapa humor, de kan inte skriva böcker, manus eller musik, de kan inte skapa konst, och de som tycker att de faktiskt KAN det, tycker det bara för att de själva är kvinnor och därför inte har nån känsla för konst.

Och ja, jag är ironisk.
För övrigt har jag läst att fittor skall vara sura. En icke-sur fitta är en sjuk fitta.

Ps, har mejlat Peace and Love nu, i mycket vänlig ton.

Och nu över till något helt annat

Detta har varit en bra dag och en dålig dag.
Det som har varit bra har varit att jag vaknade.
Det som har varit dåligt har varit att jag inte har duschat (dvs skabbig dvs sänkt själkänsla) och att jag åkte till Landskrona en timme för tidigt och sen inte insåg det förrän jag suttit i väntrummet en halvtimme och undrat om de inte skulle ropa in mig snart.
Det som har varit bra var att det i alla fall fanns en massa tidningar att läsa.
Det som har varit dåligt var att Mix Megapol oavbrutet brölade ur högtalarna (dvs 20% mer eller mindre okej musik, 20% hysteriskt babbel och 60% reklam).
Det som har varit bra var att jag fick prata med en kurator och fick i alla fall nån klok sak med mig att tänka på plus en ny tid nästa vecka.
Det som har varit dåligt var att nästa buss hem från LK skulle gå om fem timmar.
Det som har varit bra var att jag betedde mig ovanligt behärskat (dvs bet i min almanacka och inte i mig själv, sparkade inte på eller tog sönder något, svor inte så där våldsamt högt och mycket, grät inte, ringde inte mamma, tänkte relativt klart och förnuftigt samt uppsökte hjälp i en kiosk).
Det som har varit dåligt var att det blåste kallt och jag missade lunchen, MEN
det som har varit bra var att det i alla fall inte regnade, det gick att åka en omväg; till Teckomatorp och sen Svalöv, samt att Amanda fixade en lunchlåda åt mig.
Det som har varit dåligt är att vi skall skriva två noveller tills imorgon coh jag är inte klar med den första.
Det som har varit bra är att jag tagit alla penicillinpiller nu och slipper tänka på det resten av dagen.
Det som har varit dåligt är att jag fortfarande inte har duschat.
Det som har varit bra är att jag hängde med Amanda och Fredrik till fotbollsturneringen.
Det som var dåligt var att jag fick töntig ångest av att kolla på och var tvungen att gå.
Det som var bra var att jag köpte ett cerat på apoteket (för det behövdes verkligen).
Det som har varit dåligt är att klockan är sex och jag har massor att göra.

Slut på rapport.

Dagens ämne: optimister

Idag vill jag berätta lite om människor som är optimister. De är faktiskt inte helt ovanliga. Kanske har du träffat någon, du kanske till och med är god vän med en eller rentav är optimist själv!
Att vara optimist är att vara lite annorlunda än andra - men inte på ett dåligt sätt! I många fall kan det faktiskt vara bra att vara optimist, och vi vanliga har mycket att lära av dessa människor.

Som optimist tänker man på ett annat sätt, man reagerar annorlunda i olika situationer, och i vissa fall kan man ha svårt att sätta sig in i hur andra människor känner och tänker.
Optimister skiljer ut sig på så sätt att de är väldigt fokuserade på det som är bra och glädjande. De kan ibland verka väldigt naiva och kanske lite korkade, och de har svårare att engagera sig i det som är sorgligt och tungt än vi andra.
Det är dock viktigt att inte låta fördomarna ta över när man träffar en optimist, för en optmistisk person kan vara precis lika intelligent och rolig att vara med som vem som helst annars.

Det syns inte utanpå om någon är optimist, och det är inte alltid det märks direkt heller, men i vissa fall kan det räcka med en kort pratstund för att man skall ana hur det ligger till.
Det finns heller ingen tydlig forskning om hur många människor som är optimister. I själva verket kan det vara svårt att avgöra vem som egentligen skall räknas som optimist; det finns ju många helt vanliga människor som kan uppvisa drag av optimism men som kanske inte helt och fullt kan klassas som optimister.
Vissa människor har också svårt att se sig själva som optimister och tycker inte om att få höra av andra att de är optimister, även om mycket kanske pekar på det.

Känner du någon optimist? Hur är det att umgås med honom/henne? Är du kanske optimist själv? Hur har du isåfall blivit bemött av andra människor? Vilka fördomar har du om optimism?

Damn you, internet!

Usch. Internet. Usch.
Jag RÅKADE komma in på en blogg, jag RÅKADE läsa ett "feministiskt" inlägg och jag RÅKADE klicka fram kommentarerna. Korkat. Jag hade ett val, men jag lät inte bli.
Kom ihåg: det är internet, det är troll, det är provokationer och trams, det är inte representativt. Det är inte jag som skall skämmas, det är de.
Usch. Usch.
Man skall undvika det som är plågsamt, har folk sagt till mig. Å andra sidan; man skall stå upp och stå ut tills man blir stark nog att klara av det, säger andra.
Jag hatar internet. Men det är väl som med livet, en jävla massa skit och skit och åter skit, men också en massa roligt och spännande och bra. Alternativet är att sluta, men det vill jag inte.